När kraven på samtycke började höjas tidigt i år, skrev jag en artikel där jag hävdade att en samtyckeslag borde vara en självklarhet. Sedan har bland annat juristen Lina Hjort argumenterat för att en samtyckeslag inte skulle leda till fler fällande domar. Även Kvinnofronten har kritiserat förslaget då det kan leda till att mer fokus hamnar på kvinnans beteende. Hon kan antas ha ”samtyckt” bara genom att röra sig på ett visst sätt eller följa med hem till någon. Ungefär som idag, med andra ord. Dessutom är själva idén om samtycke, menar Kvinnofronten, baserad på en idé om att mannen vill, medan kvinnan ”samtycker”, vilket återskapar gamla könsmönster.

Nåväl. Jag är fortfarande för en samtyckeslag. Jag tror att den kan ha betydelse i de fall då offret sover, är full eller för livrädd för att göra motstånd. Idag kan förövaren hävda att han inte visste att hon inte ville – imorgon måste han bevisa att hon samtyckt, vilket sovande människor rimligen inte kan göra. Men det finns något som är kanske ännu viktigare. Det är våra domares attityder.

Jag har gått igenom hundra domar i våldtäktsmål från de senaste åren. En sammanställning som gjorts av en grupp kvinnliga jurister. Det är, många gånger, chockerande läsning. Negativa karaktärsvittnen används som talar illa om offrets karaktär, trots att detta inte ska brukas i svenskt rättsväsende. Forskning om sexualbrott ignoreras rutinmässigt. I flera fall talar rätten om att det som offret anser kränkande, som att filmas, är normalt sexuellt beteende. Stödbevisning används ytterst sällan. 

Det verkar ofta som om rätten ofta gör vad som helst för att fria. Några exempel: En 35-årig man frias från våldtäkt på sin fosterdotter trots att hans sperma hittats i flickan. Rätten menar att flickan kan ha hittat sperman på en papperstuss och själv stoppat in den för att sätta dit fosterpappan. En annan man frias i hovrätten för grov våldtäkt mot barn, därför att en bekant till offret tydligen brukar ljuga om sexuella övergrepp. En man frias från våldtäkt mot barn därför att barnen, 7 och 9 år, ”inte är så alltigenom trovärdiga och tillförlitliga” och att sjuåringen ”endast motvilligt vill berätta om händelserna” trots att förhörsledaren ”givit henne möjligheter att förklara närmare”.

Om och om igen frias män från våldtäkt, eller åtalen ogillas trots att skador finns. Skadorna kan ha uppkommit, skriver rätten, på helt andra sätt. Genom att exempelvis åka skateboard, leka, idrotta, hård avföring. Då en kvinna hittas död efter en sexlek döms mannen bara till fyra månaders fängelse. Rätten skriver att ”våldet kan möjligen ... ha varit aningen mer omfattande än vad hon egentligen velat gå med på”.

Möjligen en aning? Hur mycket måste man dö för att det ska kallas övervåld?

I en uppsats från Lunds Universitet konstaterar Frida Olsson liknande saker. Hon har studerat samtliga våldtäktsdomar i Sveriges tingsrätter 2012. Det är ett brott där tiden tycks stå still – varken jämställdheten eller postmodernismen har nått hit. 99 procent av de tilltalade var män, 98 procent av offren kvinnor. Olsson menar att hela problemet inte ligger i lagarna, utan i tillämpningen. Det har blivit sämre på senare år – antalet mål som ogillas har stigit, användning av stödbevisning har sjunkit. Metoden att använda ”alternativa hypoteser ” har blivit allt vanligare. Ja, faktum är att när jag läser domarna känns det som att rätten har en enorm fantasi när det gäller att bortförklara män som hittas med byxorna nere. När det gäller kvinnor som följer med män hem har domare däremot ingen fantasi alls – det gör man tydligen bara av en enda anledning.

En samtyckeslag kanske kan ändra på en hel del. Men ingen lag i världen hjälper då en domare är full av ruttna, sexistiska attityder.

Att fortbilda sig om sexualbrott är fortfarande frivilligt och få visar intresse. Bara 20 av 1 200 domare har gått den frivilliga sexualbrottsutbildningen.

Tidigare lovade S och MP att göra den obligatorisk – hur blir det nu?