Psykiatrin får mer pengar en stund efter spektakulära vansinnesdåd men intresset svalnar när det kommer till en ung kvinnas ätstörningar eller armrispningar.
En framgångsrik behandling har till exempel hittats mot just självskadebeteende och missbruk – den kallas dialektisk beteendeterapi. Men köerna är upp till ett och ett halvt år långa inom landstingen. Det är som att stå ut med knävärk i ett och ett halvt år medan kompisen som inte hade lika ont blev opererad på en gång. Med den skillnaden att självskadebeteende och missbruk, till skillnad från knävärk, är dödligt.
Det blir ett lotteri, eller snarare rysk roulette. En person ringer vårdcentralen med starka självmordstankar. Vårdcentralen bedömer på telefon att läget inte är akut. Dagen efter är hen tvångsvårdad på en akutmottagning efter att en vän ringt polisen. Så skevt blir det när resurser saknas. Hade vårdcentralen haft pengar, hade den aldrig behövt avvisa en person, som är så pass sjuk att hen tvångsintas 24 timmar senare. Hade hen haft råd hade hen gått i terapi och kanske aldrig hamnat så djupt under ytan. Hen hade kunnat ha en sjukförsäkring som garanterade kort väntetid. Missbrukare med pengar kan lägga in sig på hem för 100 000 kronor i månaden, medan missbrukare utan hamnar på gatan. De rikas psykiska ohälsa vårdas, medan de fattiga – som dessutom har sämre psykisk hälsa i utgångsläget, särskilt om de också är kvinnor och transpersoner – får acceptera livets lott att inte få vara lycklig fullt ut.
Klassamhället har alltid inneburit en dubbelbestraffning för vissa. Att må sämre utan att ha råd att söka vård. Att drabbas av strukturer, men bli individuellt beskylld för dessa. Eller värst av allt: att uppleva förtryckt inpå bara kroppen, men ständigt få höra att klassamhället inte existerar. Att det inte alls är så att rika kan köpa sig till bättre psykisk hälsa i Sverige.
De nya mätmetoderna inom vården som inspirerats av näringslivet gör bara saken värre. Psykiatriker och psykologer larmar om att ersättningsmetoderna premierar korta nybesök framför kontinuitet och återbesök. Detta drabbar psykiatrin där vårdtiderna är långa och kräver tät kontakt. Psykiatrin kan inte heller uppvisa hårda, mätbara fakta som exempelvis höftoperationer kan. Det är ju svårt att veta exakt vad en gjort i ett samtal som hjälpt en annan människa att bli lite mindre självmordsbenägen. Det går inte att mäta psykiatrin på det sätt som ekonomer vill mäta vården, vilket ger den en aura av ineffektivitet och flummighet och knappast mer resurser.
Men om en nu har turen att träffa en psykolog via landstinget – hur ska man prata om arbetslöshet, rasism, fattigdom och diskriminering med en yrkeskår där endast var tolfte till tionde person har arbetarklassbakgrund? Som aldrig någonsin upplevt dessa problem? Psykiatri blir det som känns igen av medelklassen: stressiga livspussel, statusjakt eller dilemmat hur en ska komma överens med svärföräldrarna på skidresan. Sådant som ”Insidan” i tidningarna tar upp.
Många invandrade kvinnor har svårt att vända sig till en psykolog. De har många tunga erfarenheter i bagaget och i exilen, men med vem ska en diskutera psykiska problem som bottnar i rasism? Vem ska ge en råd i hur en hanterar sin oro över sina barns framtid eller de man lämnat kvar?
Min mamma har provat och gett upp. Det enda de sa till henne var att frigöra sig från sin familj, tänka på sig själv och unna sig saker. Råd som är extremt normativa och klassbundna. Det är uppenbart att vi har en psykiatrisk vård som är anpassad till den vita svenska heteronormativa medel- och överklassen. Det är de som har råd och att det är de som får bäst råd.
Psykiskt välbefinnande kan verkligen köpas i Sverige. Varför detta anses mindre allvarligt än köp av njure förstår jag inte.
