Motståndet mot barnhandel växer i hela världen. Och det är ursprungsländerna som går före i lagstiftningen. Indien och Thailand, två av de länder som haft störst surrogatindustri, har efter flera skandaler lagstiftat om att kraftigt begränsa industrin. Nu godkänns bara inhemska par, och även där finns hårda regler. Efter detta flyttade industrin till Nepal, och blev snart förbjuden där också efter protester från kvinnogrupper om exploatering av fattiga. 

Men surrogatindustrin är anarkistisk till sin natur: den väntar inte på godkännande utan drar snabbt vidare. Innan lagstiftarna hunnit ikapp kan man göra betydande profiter. Snart hade man hittat ett kryphål i den mexikanska lagstiftningen som gjorde det möjligt att etablera sig i delstaten Tabasco. Det fanns gator i byar där mer än varannan kvinna blev surrogatmor, och snart började skandalerna även där. Ett av de fall som uppmärksammades rörde den ensamstående fyrabarnsmamman Alejandra Mendiola som blev surrogatmamma åt en amerikansk man för att tjäna pengar, bara för att få veta via WhatsApp att mannen vars sperma hon inseminerats med var hiv-positiv. ”Vi trodde du visste det”, var agenturens kommentar. 

När jag var i Mexiko och talade för det mexikanska parlamentet i april förra året hade delstaten Tabasco redan täppt till sitt lagliga kryphål, och en intensiv debatt pågick om huruvida landet skulle totalförbjuda surrogatmödraskap. Nu kommer rapporter om att lagstiftningen är på väg. Redan har industrin siktat in sig på nya destinationer: Iran och Kambodja.

Över hela världen höjer också adopterade sina röster. Adoption har länge betraktas som det okontroversiella alternativet till surrogatmödraskap, men att detta också är en industri som drivs av västerlänningars efterfrågan blir alltmer tydligt. Filmen Lion som går på bio nu visar hur det räcker med att hamna på fel tåg om man bor i Indien, för att förvandlas till ”adopterbar” och säljas till utländska par. Nu är Madonna i gång igen och har adopterat två barn från Malawi trots att deras far lever och har sagt att han inte vill lämna bort dem. Svenska adopterade som Lisa Wool Rim Sjöblom och Jyothi Bousle Svahn vittnar om hur deras adoptionshandlingar undanhållits för att försvåra kontakt med släktingar. I pjäsen Konsten att göra en chilenare som gick på Aliasteatern nyligen berättade Nils Närman Svensson om hur det var att växa upp i Växjö som adopterad från Chile och om praktiken att byta namn på barn som redan har ett – som för att skapa ett vitt papper. Det händer att barn så gamla som tio år får nya namn. Poängen är inte att adoptioner i sig behöver vara fel – de har länge varit en del av mänsklighetens historia – poängen är att när det görs till en industri där barnet blir en vara som ska tillfredsställa västerlänningars behov, ligger trafficking inte långt bort.

De rika länderna måste ta sitt ansvar. Handeln med barn och kvinnor kommer inte kunna stoppas förrän de länder som står för efterfrågan sätter stopp. Att den svenska utredningen som kom förra året föreslår att inte tillåta surrogatmödraskap i någon form är ett positivt besked och nu krävs bara att utredningen röstas igenom. Att Socialdemokraternas ledning äntligen beslutat sig för att säga nej till surrogat är ett annat framsteg. Åtgärder måste också tas mot de som åker utomlands för att köpa barn. 

Den italienske hälsoministern talade i går på en konferens om möjligheten att införa böter. Själv tror jag det är för lamt. Vad som krävs är ett internationellt moratorium med ett fast startdatum. Ingen som ingår ett surrogatkontrakt efter det datumet bör få vårdnaden. Detta skulle både avskräcka från nya transaktioner samt undvika att barn som redan finns hamnar i limbo. Vi måste visa solidaritet med kvinnor och barn över hela världen – ingen, oavsett hur fattig du är eller var du bor, ska bli en handelsvara.