Vad vi än diskuterar när det gäller misslyckade privatiseringar, förstörd omsorg, vanskötta skolor eller privatiserade kommunala bostäder så är den enkla sanningen att om dagens makthavare får som de vill så har du bara sett början.

Privatiseringar av våra gemensamma hus, företag och verksamheter har motiverats på väldigt olika sätt under åren.

Vid starten var det ”varför ska staten äga hamburgerrestauranger” som var argumentet. Hamburgerkedjan Clock låg nämligen under statligt ägarbolag och det kan man ju såklart diskutera.

Men det som sedan såldes ut var inte bara hamburgarna. Det var vad som helst. Statliga bolag, affärsverk, fastigheter. 1983 jobbade 500 000 svenskar i statliga bolag. 2010 var det bara 120 000 (Källa: Ekonomihandboken).

Varför?

Effektivisering var ett andra argument. Privata ägare är mycket bättre på att driva verksamheter än offentliga, hette det.

Nu, efter finanskriser, vårdkriser och fastighetskrascher är det där ett tunt argument.

Ingen svensk som står och väntar på tåg jublar över privat tågkonkurrens.

Ingen som besöker ett apotek med ett svettigt recept i handen tycker det är kul med privatiserade icke samarbetande apotek.

De största byråkratiska apparaterna finns dessutom inte i offentlig sektor. De finns hos storföretagen.

Men på 90-talet bytte privatiseringsargumentet till att det var ”nödvändigt” för att betala offentliga skulder. Politiken sålde till underpris och resultatet blev naturligtvis att offentlig sektor bara blev svagare. Säljer man ut verksamheter som genererar intäkter blir man inte rikare.

Så varför vill borgare privatisera? Egentligen?

Det handlar om att tjäna pengar. Stora pengar.

Studerar man de stora privatiseringarna fram till finanskrisen 2008 så är det en otrolig överföring av vinster från offentligt till privat. Ja, det räcker med att se på värdet av bolagen för att förstå vilken bra affär det var för det privata.

De 20 största statliga bolagen såldes för 200 miljarder. Efter några år var de värda 645 miljarder på börsen för de nya ägarna. En vinst på 445 miljarder.

Nu är börsen dålig på att värdera företag.

Istället kan man titta på vilka vinster staten inte fått in på de sålda bolagen. På bara fem år (2005–2009) gick 124 miljarder till de nya ägarna i ren vinst. I praktiken gav alltså staten bort sina företag till privata ägare, det hade varit mer lönsamt att behålla.

När detta händer i länder som Ryssland och Ukraina kallas det att rövarbaronerna tar över. I Sverige kallar vi det ”breddad ägarstruktur”.

Och glömmer att en procent av svenska folket äger nästan 80 procent av alla aktier. Vi har alltså sålt vårt gemensamma ägande till en liten grupp rika. De svenska oligarkerna.

Varför kommer då detta fortsätta? Helt enkelt för att det är väldigt lönsamt. Riskkapitalbolag tar över offentlig verksamhet, inte för att det är kul eller ansvarsfullt. Utan väldigt lönsamt.

Den viktiga frågan är snarare hur mycket det finns kvar att privatisera.

Och det är då det blir lite skrämmande.

Tidningen The Economist gjorde nyligen en genomgång där de räknade ut att det fanns 9 000 miljarder dollar offentlig egendom att sälja ut i OECD-länderna. Telebolag, el, byggnader, transportsystem... I Sverige, där vi privatiserat mer än andra, finns ungefär värden för 1 500 miljarder kronor att sälja ut.

Den förra privatiseringsvågen dog tillfälligt ut vid finanskrisen.

Men världens finanskapital har idag ett jätteproblem. Ekonomierna står stilla, man vet inte vad man ska investera i eller utveckla. Det finns för lite att köpa, marknaderna växer inte.

Så vad finns kvar?

När The Economist börjar snegla på offentlig sektor kan du vara säker på att varje finansanalytiker och borgerlig ekonom tänker detsamma. Där finns guldäggen. Kampen för dem handlar nu om vem som ska komma först.

Så vad ska man nu hitta på för argument för varför det är bättre att privatisera den här gången?

Jag tror argumentet kommer att dyka upp efter valet och vara det här. ”Vi privatiserar för att skapa nya jobb.” Kom ihåg var du läste det först.