Det här kommer att gå åt helvete. Farväl, mänskligheten. Du gjorde kaos med dig själv. Den känslan sköljde över mig en kväll i november. Jag tittade på nyheterna, såg hur en leende meteorolog förklarade att det fortfarande var sommar i Skåne, och den hade dessutom börjat redan i april. Nästan sju månader av sommar. Vilken härlig nyhet! Inte.

En akut klimatångest tillstötte.

Några veckor senare gick den i en ny fas, ännu värre, då jag fick mitt första barn. Perspektiven tänjdes ut, blev längre än mitt eget livsspann, förmörkades av lika delar verkliga nyheter – 2014 fick världen sina första erkända klimatflyktingar efter att Nya Zeeland gett uppehållstillstånd till en familj från Tuvalu, en liten ögrupp i Polynesien som kommer att utplånas med stigande havsnivåer – och dystra fantasier – den hopplösa vandringen i Vägen, den ofruktsamma jorden i Interstellar.

När vi sedan närmade oss 2015 uppnådde ångesten ett slags deprimerande crescendo. Sverige hade slagit värmerekord. Igen. Nio av de tio varmaste åren har inträffat under 2000-talet. Sverige var inte heller ensamt. Andra europeiska länder var varmare än någonsin, från Norge i norr till Italien i söder, från Island i väster till Polen i öster. Globalt sett är det likadant, enligt amerikanska institutet NOAA.

En nationell, kontinental och planetomspännande varningsklocka.

Ring, ring.

Vem där?

Klimatkatastrofen.

Samtidigt kom ett mäktigt brus från ett eventuellt extraval, där politiker och medier växeldrog om parlamentarisk gungfly. Alltid är det något. Alltid finns konkurrerande händelser – terrordåd, saknade flygplan, friktion mellan stormakter, Melodifestivalen, hästen Helge – som tvingar undan just den fråga som mer än någon annan är kopplad till framtiden. Med en ambitiös klimatpolitik har vi en framtid, utan en ambitiös klimatpolitik har vi ingen.

Sverige är inte förskonat från krafter som vill dämpa tvingande åtaganden för miljö och klimat. Det handlar om branschorganisationer – energibolagen, exempelvis – men även om partier som hellre prioriterar kortsiktigt: åtta år med Fredrik Reinfeldt blev skattesänkningar istället för grön omställning.

Men det finns ändå en grundläggande kunskap om att ju mer växthusgaser mänsklig verksamhet genererar, desto mer kommer vi att märka av den globala uppvärmningens konsekvenser. Förnekarna blir i alla fall varken fler eller starkare.

Svenskar anser att hundratals forskare i FN:s klimatpanel har annan trovärdighet än köpt vetenskap som finansieras av fossila företag och de bisarra haverister som välkomnar temperaturhöjning (jag minns ett möte med en professor – i ämne ej relaterat till miljö och klimat – som menade att nu kommer ”svältande afrikaner att kunna odla grödor på tidigare karga bergssidor”). Det är klokt.

80 procent oroar sig för klimatet och förstår att det är människan som är orsaken till förändringarna, enligt en WWF-undersökning.

Vi är många som har ångest.

Ändå, när Sifo i december frågade svenskar vilka de viktigaste frågorna är: Sjukvård, skola och utbildning, svensk ekonomi, sysselsättning, social välfärd, äldreomsorg, invandring, egen ekonomi, pension, lag och ordning. Det är tio-i-topp. Utan klimat, som inför valet i höstas åtminstone smög sig in på sista plats.

Hur är det möjligt?

Ångest kan leda vidare till hopplöshet. När vi vet att katastrofen närmar sig, men ständigt blir svikna genom fega förslag och resultatlösa förhandlingar. Det är kanske en orsak. Och jag kan förstå den processen. Politiken har inte tagit sitt ansvar. Men det är knappast hela förklaringen. Svenskar har klimatångest. Svenskar har däremot inte dragit den enda rimliga slutsatsen, att klimatfrågan är genomskärande, att utan grön politik kommer ett samhälle aldrig att kunna garantera långsiktig trygghet vad gäller sysselsättning, ekonomi – ja, och fortsatt existens.

Pedagogiskt har det brustit. Var?

Miljöpartiet borde kalla till extrastämma med bara den frågeställningen.

Inget annat parti har lika stor förtroende hos väljarna vad gäller klimatet. Men har ändå inte skapat förståelse för hur avgörande klimatet faktiskt är. ”Vi har inte lyckats lyfta miljöfrågorna så mycket som behövs, vi behöver se till att de stora framtidsfrågorna som vi står inför blir den viktigaste politiska prioriteringen”, sa språkröret Gustav Fridolin direkt efter höstens val.

Kolbiten var inte argument nog.

Nu sitter hans parti i regering. Med en första – nedröstad – budget bakom sig (bara 1,6 miljarder mer i miljösatsningar än alliansens proposition). Och hårt ansatt av borgerligheten, som under hela valrörelsen och därefter envist hävdat att Miljöpartiet står för tillväxtfientlig extremism, för omstörtande mulleradikalism. Så vad hände med klimatdebatten? Den bokstavligen livsviktiga, den som vågar vara systemkritisk och inte ett dugg överslätande. Nej, det finns inget som heter senare. Det är nu eller aldrig. Men så har vi ändå tjatat Bromma och Förbifarten. Samtidigt som världen hade sitt varmaste år någonsin.

Miljöpartiet måste gå före, det måste vara ett grönt partis själva syfte, att våga formulera den sanning som andra politiker kommer att hålla på tills det är för sent. Sverige måste ställa om. Det kommer att kosta, men valet står mellan budgetdisciplin och en framtid för våra barn. Precis allt kommer att förändras av klimathotet.

Det är inte alarmism, det är sakernas tillstånd.

Hur ska Miljöpartiet sprida budskapet?

Idag intervjuar jag Gustav Fridolin. Det blir min första fråga. Klimatet. Inte skolan. För om inte det ena prioriteras högre kommer – långsiktigt, enda ansvarsfulla perspektivet – Fridolins ansträngningar för utbildning att vara komplett meningslösa.