Inte heller går det i Högdalen att använda det simkort som gäller över hela Stockholms stad. Förr kunde man bada och träna med samma kort överallt. Nu måste man köpa ett eget som bara gäller här.
Vet ni vad det här är? Jo, kapitalistisk byråkrati. Har ni hört begreppet förut? Förmodligen inte. De flesta förknippar ordet byråkrati med staten. Ni vet, detta där man köar på olika kontor för att stämpla papper, bara för att höra att man först måste få en stämpel av en annan tjänsteman på ett annat kontor, som i sin tur säger att det inte går om man inte har den andra stämpeln först. Världslitteraturen är full av dråpliga berättelser om människor som fastnar i byråkratins labyrinter. Vilket slöseri med mänsklig tid, energi och arbetskraft!
Kapitalismen däremot, tror många, är ett effektivt system. Bort med allt dödkött! Som den österrikiske liberalen Ludwig von Mises skrev 1944: ”Inget privat företag kommer någonsin att falla offer för byråkratiska metoder om dess enda syfte är att göra vinst.” Detta må gälla inom ett enda företag. Men som helhet skapar kapitalismen sin egen byråkrati. Sin egen ineffektivitet, sitt eget slöseri med mänsklig tid och energi.
Ta till exempel avregleringen av apoteken. Sjuka människor – särskilt multisjuka – kan inte alltid längre hitta sina mediciner på det lokala apoteket. Det har blivit vanligare att de måste åka runt bland apotek, eller vänta i flera dagar. Inte heller har apoteken tillgång till varandras system – de är ju konkurrenter.
Var finns effektiviteten i detta? Skulle inte människors tid kunna användas bättre än till att åka runt stan och leta efter mediciner som brukade finnas på samma plats? Jag skulle kunna dra upp mängder av exempel: som när tåget inte kommer, och SJ:s kontor säger att det vet inte de något om, för det är inte deras tåg, man måste ringa till Veolia, men de hade i sin tur lagt ut driften på ett annat företag, och man hamnar hos en telefonsvarare någonstans i Frankrike. Här står tio personer på perrongen och fryser, nästa tåg kan de inte ta, för där gäller inte biljetterna. Ni kan ju alltid reklamera i efterhand! Gå in på hemsidan och skriv ut ett formulär...
Någon borde mäta all den tid som går åt till att upprätthålla marknadens byråkrati. Då 50 hemtjänstbolag kör runt i samma område med varsin bil, går upp i samma trappuppgångar och stressar runt för att hinna till nästa plats. Att varje bil skulle kunna ta ett område var fungerar ju inte, det är ju olika företag med olika kunder! Varje företag har sin egen administration och sin egen budget för reklamkostnader. Eller alla elbolag som var för sig utformar helt olika avtal med tillsvidarepris, fast pris och diverse underkategorier, och sedan anställer mängder av personer som ska ut på stan och övertyga folk om att just deras är det bästa. Räkna också in den tid som går åt till att varje kund ska jämföra avtalen! (Vilket, fattar man snart, inte går. De är skapade så att det inte går att jämföra så enkelt–då skulle ju alla bolag slås ut förutom de två billigaste.) Räkna om all denna tid i pengar. Skulle man inte kunna använda den till något bättre, något mer samhällsnyttigt?
Naturligtvis – och därför är också den totala konkurrensen bara ett temporärt tillstånd inom kapitalismen. Snart upptäcker människor att det är bekvämare att anlita jätteföretag. Att hyra bil av Hertz, för då kan man lämna in den var som helst. Att åka med samma tågbolag, handla på samma mataffär, för då samlar man poäng och får rabatter. Och så går tendensen mot allt större företag, mot uppköp och monopol, och sedan är vi där igen. Ett företag som äger alla skolor, ett företag som äger alla simhallar, hemtjänstbolag och elbolag. Så bekvämt, eller hur! Men vänta, var inte det poängen med det gemensamma ägandet från början...?
Kajsa Ekis Ekman
