Kort sagt: Samtidigt som världskapitalismen under täcknamnet globalisering expanderat och marknaden trängt in allt djupare i livsvärlden har kritiken av detta mer eller mindre tystnat i toppen på de rörelser som under några efterkrigsdecennier reformerade sina samhällen.
Det som inträffat är att de ledande, en gång progressiva rörelserna inte har tagit ”människornas oro på allvar”, som det brukar heta. Det är bara det att det där ordet ”oro”, som oftast är kodnamnet för främlingsfientlighet, egentligen har en annan innebörd: Det som inte tagits på allvar är ilskan mot permanent ökande ojämlikhet och tilltagande marknadifiering av hela samhället.
Att så pass många LO-medlemmar i de senaste valen valt att rösta på Sverigedemokraterna har verkligen mest med det att göra: Välfärd och socialförsäkringar har försämrats, jobbtryggheten har urholkats och eftersom de hör så förbannat lite om detta från i synnerhet socialdemokratin så får de istället sin syndabock – immigration och flyktingmottagande – levererad av SD.
Robert Reich, tidigare arbetsmarknadsminister i 90-talets Clintonadministration, men sedermera en uttalad Bernie Sanders-anhängare, konstaterade i sin eftervalsanalys av Trumps seger:
”Demokraterna representerade en gång arbetarklassen. Men inte längre.”
De svartas situation har inte blivit bättre, snarare värre, under Obamas åtta år. Medelinkomsten för en vanlig amerikansk familj är lägre nu än för 16 år sedan. Tillväxten i amerikansk ekonomi har gått till de översta procenten. Och så vidare. Och Hillary Clinton hörde och hör tyvärr till den där långa epoken av doktrinär marknadsliberalism.
Jag är utled på att högerpopulismens frammarsch från vänsterhåll ofta enbart förklaras med rasism eller allmän inskränkthet. Varför ska det vara så svårt att fatta att varje framgångsrikt bekämpande av rasismen alltid också förutsätter en idé om ekonomisk omfördelning. Martin Luther King visste det:
”Man kan inte prata om att lösa de svartas ekonomiska problem utan att tala om miljontals dollar … Men det innebär att vi rör oss i farliga vatten, eftersom det betyder att det vi verkligen säger är att något är fel med kapitalismen. Det måste bli en bättre fördelning av välståndet, och kanske måste Amerika röra sig mot någon form av demokratisk socialism.”
Hillary Clinton väcktes politiskt av Martin Luther King. Men hon hörde antagligen aldrig den kapitalismkritiska tonen i hans budskap.
Jag är utled på alla dessa liberaler som förfasar sig över Donald Trumps seger men vägrar vidgå tanken att deras egen ohämmade marknadsideologi har stampat fram den otrygghet som till slut skapar en Trump, en Åkesson, en Le Pen. Vad är det som så många liberaler nu är allra mest rädda för? Svar: att frihandelsavtalen ska äventyras. Men samma frihandelsavtal, från Nadra till dagens TTIP, handlar och har handlat om att öka marknadens och storbolagskapitalismens frihet på bekostnad av breda löntagargruppers sociala trygghet.
Det är förfärande att se det förakt som nu överallt växer mot de fattiga vita som anses vara en bidragande orsak till Trumps seger, eller för den delen, SD:s framgångar. Sedan många år tillbaka har den avskyvärda termen ”white trash” använts av både vänster och liberaler. För min del kan jag aldrig förstå att någon som kallar sig progressiv kan se ned på fattiga människor. Den grupp som kallas fattiga vita i USA har en lång historia av förtryck.
Den amerikanska historikern Howard Zinn skriver om det i sin klassiker A Peoples History of the United States. På 1600- och 1700-talen vimlade det av fattiga människor på gatorna i London och andra engelska städer som myndigheterna till varje pris ville bli av med så de skickades till Amerika, efter att ha fått skriva på slavliknande avtal. De socialistiska rörelser – inte minst Joe Hills IWW – som för ett sekel sedan försökte överbrygga etniska klyftor mellan svarta, vita och kineser för en gemensam kamp slogs helt enkelt ner med våld av föregångarna till dagens marknadsliberaler.
Högerpopulismen är en utfällning ur de växande klyftorna i västvärlden. Jag tror att det är huvudförklaringen till det politiska landskap som nu vuxit fram. Det finns andra förklaringar också. Men det här är den förklaring som marknadsliberaler inte vill höra.
