Att ”vara medveten om sina privilegier” har blivit medelklassens nya mantra. Det gäller, hör vi från diverse håll, att ”erkänna sina privilegier” vad gäller kön, klass, etnicitet, funktion, sexuell läggning, kroppsform och så vidare. Erkänner man sina privilegier antas man bli en bättre människa, även om man inte för den skull gör avkall på dem. Som alla medelklassmantran är det narcissistiskt. 70-talets medvetna medelklass talade om att ”ta ställning”. Det var viktigt att ta ställning i samtidens konflikter – krig, ockupationer, blockpolitikens maktspel – och den som inte hade tagit ställning uppmanades att snabbt göra det. Gjorde man inte det var man velig, opolitisk och utan att man visste det, imperialismens medlöpare. Vad det betydde för krigens utgång att Janne i Borlänge tog ställning var inte alltid klart, men ställning skulle tas, även om det inte alltid ledde till konkret handling.

På 90-talet hette mantrat ”Jag representerar ingen annan än mig själv”. Muren hade nyss fallit, de som tagit ställning hudflängdes nu i borgarmedierna – om de inte bytt sida och blivit chefer i samma borgarmedia – och att ta ställning var bland det läskigaste man kunde göra. Med säkerhet skulle det i framtiden leda till att man blev anklagad för ett folkmord i något avlägset land. Därför inleddes alla möten och tal på demonstrationer med att talaren försäkrade de närvarande att hen ”inte representerade någon annan än sig själv”. På så sätt hade man ryggen fri samtidigt som man verkade ödmjuk.

90-talets aktivistiska teorier om förtryckssamverkan spred sig på universiteten där de fick namnet intersektionalitet. Ett mycket användbart verktyg för att analysera när människor underordnas och utnyttjas på grund av olika maktordningar, som till exempel i surrogatmödraskapet. Där rika och vita män använder sig av fattiga kvinnor i Indien som behållare för att föda fram vita barn (äggen köps från USA) och där vi har att göra med förtryck baserat på klass, etnicitet, kön och sexualitet, samt den allomfattande kapitalism som är ramen inom vilken allt detta sker.

Men när medelklassen hör om intersektionalitet, vad händer? Jo, de tror att det handlar om DEM SJÄLVA! Och istället för att aktivt engagera sig i kampen för att förändra, börjar de använda verktyget som ett slags betyg. Vilka som godkänns efter att ha erkänt sina privilegier, och vilka som inte gör det. Med ens ser man diverse mediemakthavare bedyra att visserligen är de vita män, men de har minsann vett att erkänna sina privilegier, som att de inte är rädda för att gå hem på natten. Till skillnad från andra män, som alltså inte är lika bra personer. Precis som med andra mantran är poängen att legitimera och döma ut i medelklassens interna medaljstrider. Och om vi lärt oss något från 70-talet är det att de som med mest dogmatisk frenesi kräver att alla andra ska ta ställning, ofta är de som byter sida när vinden vänder.

Nu kan man inte bara avfärda ett begrepp bara för att det kommer från medelklassen. Det är slarvigt och dessutom råder en fullständig förvirring angående denna klass och hur den ska avgränsas. Ordet privilegier kan vara användbart – men först krävs att det definieras. Det tycks mig som om det har kommit att ersätta två diametralt olika begrepp: makt och mänskliga rättigheter. Å ena sidan har vi situationer då en person eller institution tydligt utövar makt över en annan. En arbetsgivare som har den reella makten över en arbetstagare, en partner som hotar med våld eller att ta barnen, en domstol som kan döma, en stat som kan kasta ut. Här rör det sig om en relation mellan två parter och då har exempelvis arbetsgivaren inte ”privilegier”, hen har makt.

Å andra sidan handlar det om situationer där det inte finns en tydlig relation, men där vissa behandlas bättre än andra: på stan, i arbetslivet, i skolan. Men att inte bli spottad på, att få komma in på krogar när alla andra kommer in, att få slippa bli våldtagen, att slippa vara hemlös, att slippa diskrimineras – de är inte privilegier. De är mänskliga rättigheter. Och det är livsfarligt om vi börjar kalla självklara mänskliga rättigheter för privilegier, för då skapas en idé om att de är en lyx man ska skämmas för istället för något som alla borde ha, som min syster sa till mig nyligen. De situationer där ordet privilegier kan tillämpas är i mer vaga situationer, där det varken är direkt makt eller lagbrott. Men det sista vi behöver är att medelklassen vältrar sig i narcissism, maskerad till självplågeri. Som feminist ger jag blanka fan i om en man erkänner sina privilegier eller inte. Vad han kan göra rent konkret för feminismen, är att bli aktiv och engagera sig för att få stopp på friande våldtäktsdomar, mot mödradödlighet (den största dödsorsaken världen över för unga kvinnor) mot prostitutionsturism, för höjda kvinnolöner och så vidare. För där lyser han än så länge med sin frånvaro, med några få undantag. Privilegierad – skit i dina privilegier! Hellre en omedveten jävel som gör nåt, än en medveten typ som sitter och sticker nålar i sig själv för att få applåder.