Det började med de trist benämnda postmodernisterna och strukturalisterna: Michel Foucault & kompani, som avtäckte lögn och hyckleri. Vi lever i underkastelse under en berättelse som makt, elit och experter skriver åt oss och som de ser till att upprätthålla med våld, våldsmonopol och propaganda. Jag minns när jag första gången för typ trettio år sen över huvud taget begrep att vi lever i en maktens ”berättelse”. Det var en frihetschock utan like. Av makten utnämnda experter på all världens områden kan mycket väl prata rappakalja. De är utnämnda just för att de tyder världen på ett sätt som behagar och gagnar makten. Det gäller också stormedia, där jag då arbetade. Men jag var alltid arg på Foucault, Derrida, Lacan – hela gänget av nytänkande filosofer. Varför skrev de så krångligt? Det tog månader att fatta vad de sa. Nu har Yuval Noah Harari skrivit en bästsäljande bok, Sapiens, som på ett mycket begripligt sätt översätter postmodernisternas interna språk och berättar för var och en av oss hur vi lever i en maktens berättelse – att allt från religion, pengar, ideologi, lyckomodeller, kön, framgångsrika företag och så vidare är en uppdiktad verklighet, på både gott och på ont, men hela bygget är ett resultat av homo sapiens livliga fantasi, varken naturgiven, sann eller naturlig, men uppfinningsrik. Tills nu, skulle jag vilja säga, har makten alltid fattat detta – men inte ”vi”.  Att fatta är makt. Vad Harari har gjort är att han skrivit en populärkulturell bok om det som makten hoppats att vi aldrig skulle inse; att deras makt är beroende av att vi köper maktens världsbild och berättelse. Något så spännande, som den dag vi alla inser det och avslutar de berättelser vi alla varit slavar under kan jag inte tänka mig. När vi frigör oss från makt och elit och på allvar inser att en annan värld än deras är möjlig och att det inte är makthavarna som kommer att åstadkomma denna bättre värld; det kommer att bli vår uppgift.

Det som just nu roar mig är att se att makten, överbyggnaden och stormedia är de sista att begripa vad som faktiskt är på gång; enligt dem är det inget fel på dem, utan utvecklingen. De påminner om den kejsare, har glömt vilken, men Tyskland och 1800-tal, som varje morgon lät servera sig dagstidningen, struken av ett svalt strykjärn för att undvika skrynklor och med obehagliga texter bortklippta av någon intuitiv underlydande. Makt, som omger sig av sådana som ser till att de slipper se sanningen i svartögat.

När jag idag läser någon ordrik ledare i DN, slutar jag halvvägs och återgår till min bok, trots att det borde vara ”mitt jobb”. Men att polemisera mot dem, som är på väg att förlora problemformuleringsprivilegiet är bara palliativ, livsuppehållande verksamhet. Och om inte jag bryr mig, vars jobb det är att göra det, hur är det då med alla andra?

Politiker, trendspanare, vd:ar, journalister och så vidare fortsätter att berätta den berättelse de gjort karriär i, den som är på upphällningen. De klagar över nätet, men nätet tror jag är mest morsemeddelanden mellan dem som inte längre vill vara inbäddade i maktens berättelser; de talar med varann istället. De kommer att få problem när det inte längre finns artiklar att ”dela”, men det kommer de att lösa på ännu oanade sätt.

Kort sagt: Hela havet stormar, maktordningen vacklar, men på ett besynnerligt ljudlöst vis. De som borde beskriva slutet på den nuvarande maktens berättelse är själva en del av den och vill, kan eller vågar inte inte se. 

Noam Chomsky och Edward Herman skrev 1988 om ”The manufacturing of consent”, hur massmedia, finans och politiker interagerar för att skapa samtycke för vad de gör och samtidigt intala folk att de tänker fritt. Det är denna ordning som håller på att bryta samman och det är andlöst, häpnadsväckande spännande.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.