Bertold Brecht skrev en gång: ”I demokratiska länder avslöjas inte ekonomins våldskaraktär; i auktoritära länder är det likadant med våldets ekonomiska karaktär.”

Latinamerikas historia sedan kolonialismen har präglats av just våld för ekonomins skull (där ekonomin är dold) och ekonomisk utsugning (där våldet är dolt).

Ingen kopplade ihop dessa trådar bättre än Eduardo Galeano i Latinamerikas öppna ådror. Vill man förstå sig på Latinamerikas historia är det denna bok man ska läsa. Hur kontinenten ända sedan Columbus gick i land har plundrats, rånats, förslavats – Galeano går igenom land efter land. Hur hela befolkningar utrotades, hur kyrkan blev den första drogkartellen då den sålde koka till bolivianerna som arbetade i gruvorna för att de inte skulle klaga när de fick stenlunga vid trettio års ålder. Hur Spanien och USA alltid undernärt en korrupt härskande klass som tjänat deras intressen och levt i skandalös sus och dus medan resten av befolkningen inte fått varken skola eller sjukvård. En härskande klass bestående av få familjer som aldrig identifierat sig med det egna landet och som låtit jorden förfalla och utvecklingen släpa efter.

Inte minst handlar boken om monokulturens förbannelse. Latinamerikas historia är präglad av hastig framväxt av produktion av socker, kaffe, koppar, silver, som skapat temporärt välstånd och sedan kriser. Gummikulturen blomstrade i Manaus i Brasilien i början av nittonhundratalet, gummifurstarna beställde operasångare och europeiska kläder till djungeln, men allt fick sitt slut då en engelsman smugglade ut gummiträdets frön, låtsades att det var blommor, och etablerade gummiproduktion i Asien. Med ens var Manaus gummiera slut, och idag står bara teatern kvar som minne av gummiepoken. (Galeano trodde dock att monokultur kunde vändas till något positivt om den var i revolutionärers händer och syftade på Kuba och sockret, vilket enligt min mening bara ledde till ett beroende av Sovjet.)

Boken inleds med meningen ”Den internationella arbetsdelningen innebär att några få länder specialiserar sig på att vinna medan andra specialiserar sig på att förlora.”

Ja – vill man förstå Europas och USA:s välstånd är detta boken man ska läsa. Rikedomen i norr – så här skapades den.

André Gunder Frank må ha beskrivit det i sin legendariska Capitalism and Underdevelopment in Latin America som kom året innan (och som Galeano stödde sig på) men Galeano skrev så alla kunde läsa. Och alla läste. Efter militärkuppen i Chile smugglades den ut i spädbarns blöjor. Isabel Allende ryckte åt sig den tillsammans med ett par tröjor, några foton och soppåsen när hon själv flydde. Studenter gick från bokhandel till bokhandel och läste en liten bit i varje affär eftersom de inte hade råd att köpa den. Den förbjöds naturligtvis av militärdiktaturerna, men idag säljs den bredvid populärlitteraturen på gatan i de flesta länder i Latin-amerika.

Galeano själv sa: ”Jag misstänker att ett skrivsätt som tråkar ut läsarna ofta är till välsignelse för den etablerade ordningen: det bekräftar att kunskap är ett privilegium för eliten.”

Tre år efter boken kom ut, 1973, blev det militärkupp i Galeanos eget hemland Uruguay och han blev tvungen att fly. Hans senare böcker: Memoria del fuego, El mundo al revés, Espejos – är skrivna på ett annat sätt. De består av små karameller historia, korta berättelser på några rader som beskriver ett skeende. Det kan handla om Frida Kahlo, när Luis Buñuel var i Mexiko eller om absurda ting i vardagen som rulltrappor som inte leder någonstans. Ofta fyndigt, men konstant indignerat på ett sätt som, när analysen saknas, kan bli tröttsamt. (Alla humör som varar för länge är tröttsamma.)

För det är Latinamerikas öppna ådror som är hans magnum opus. Det är omöjligt att inte förstå Latinamerikas vänstervåg när man läser den. Vad vänstervågen handlat om, mer än något annat, är att rätta till femhundra år av orättvisor. Och de som tog över makten i Uruguay, Ecuador, Brasilien, Venezuela, Bolivia – hade alla naturligtvis läst Galeano. Naturligtvis var det här boken som Hugo Chavez gav till Obama när de träffades. Om Obama läste den vet ingen, men förra månaden förklarade han att Venezuela var ett hot mot USA:s säkerhet. Den som läst Galeano kan inte tvivla på att åtgärden skriver in sig i en lång rad av angrepp avsedda att bibehålla Latinamerika som en ”bakgård” - oavsett vilken ursäkt som används. 

Nu är han död.

Jag träffade Galeano när han kom till Stockholm 2010. Han var då redan ganska trött, hade svarat på alla frågor tusentals gånger, men det jag minns var hans ögon. Man hade liksom känslan att de såg allt. Det är konstigt hur ögon kan säga så mycket och det är alltid frapperande när ett par vakna ögon sitter mitt i ett rynkigt ansikte. Han sa då att han var optimist, ”men inte en av de där heltidsoptimisterna som är positiva året om. Ofta faller min själ till marken och jag måste ropa på den för att den ska orka gå upp. Det är inget att skämmas för. Om inte humöret växlar är man ju ett mineral, inte en människa”.

Må han vila i frid. Kampen för rättvisa går vidare!