På torsdagskvällen, när vallokalundersökningen presenterades kändes det nästan chockartat. Var det skottarnas fel? Var Ed Miliband för svag som Labourledare? Nej, det där är inga avgörande förklaringar till förlusten.

Huvudförklaringen står att finna bara en liten bit in i Labours valmanifest. Där heter det: ”We will balance the books by cutting the deficit every year, with a surplus on the current budget and with national debt falling as soon as possible” – vi kommer att balansera budgeten genom att varje år minska underskottet och få statsskulden att minska så snabbt som möjligt.

I den korta meningen ryms Labours förlust och i själva verket hela den europeiska arbetarrörelsens nederlagslinje. I grunden erbjöd Labour inget alternativ till den konservativa, borgerliga åtstramningspolitiken – liksom inte heller svensk socialdemokrati gjorde i senaste valrörelsen och inte franska socialistpartiet gjort sedan det fick regeringsmakten.

De reformer som återstår efter att man skrivit under på samma ekonomiska åtstramningsdoktrin som borgerligheten blir små, om än behjärtansvärda. De kan inte väcka de fattigaste eller den breda arbetarklassen och heller inte inspirera en progressiv medelklass.

Jag menar att det runtom i de växande klyftornas Europa finns en väntande vänstervind, men inget traditionellt arbetarparti vågar hissa de segel som kunde fånga den. Ukip, Nationella Fronten, SD blir istället de livsfarliga livbåtar som många arbetarväljare sätter sig i.

Över hela Europa står traditionell arbetarrörelse idag utan alternativ till den förhärskande ekonomiska agendan. Istället för att våga sätta en investerande och expansiv ekonomisk politik i centrum tvingas man presentera ganska små reformer som epokgörande. Och i slutändan känner många att det inte är trovärdigt.

I medierna kommer det nu lystet att rapporteras och analyseras kring det brittiska valet, som om det rörde sig om en fotbollsmatch med sensationellt resultat. Men det handlar om de allt sämre livsvillkoren för en bred europeisk arbetarklass – och just idag den brittiska – som saknar övertygande politiska alternativ.