Varje gång jag hör det frågar jag mig hur det är möjligt att det kan sägas utan att alla tycker sig stirra på en okunnig dåre: ”Politiker kan ju inte skapa några jobb.” Men gång på gång uttalas repliken i de politiska debatterna utan att den som säger det angrips och senast hördes den i den partipolitiska debatten i SVT i söndags. Då var det folkpartiledaren Jan Björklund som sa det med djup tillfredsställelse, som om han kommit på något alldeles nytt som ingen tidigare tänkt på. Minns jag rätt nickade de andra borgerliga partiledarna, inklusive Jimmie Åkesson, instämmande till denna visdom och jag hörde heller ingen av de rödgröna protestera.

I dagens Sverige är cirka en kvarts miljon människor statligt anställda, i polismakt, domstolar, myndigheter och på mängder av olika arbetsplatser. Antalet offentligt anställda idag är drygt 1,3 miljoner människor – och för trettio år sedan var det ytterligare flera hundra tusen till (i en mindre befolkning).

Hur är det möjligt att ledande politiker år efter år kan fortsätta att hävda att politiker aldrig skapar några jobb (deras egna jobb är för övrigt offentligt finansierade) och plötsligt ”glömma” att det finns poliser, vårdpersonal, lärare och oräkneliga andra yrken som skapats av just folkvalda politiker.

De flesta av oss låter den där borgerliga visdomen om att politiker inte kan skapa några jobb passera, ibland kanske i känslan av att de har rätt. I själva verket är det paradexempel på hur ideologiserad – från höger – samhällsdebatten idag är. Jan Björklund är idag den politiker som således går allra längst när det gäller att skapa statliga jobb, men då uteslutande på det militära området; hans folkparti vill ju skjuta till långt mer till försvarsbudgeten än andra partier.

Under åttio- och nittiotalen bröt en tankefigur igenom och fick stor makt över sinnena. Den talade om en närande och en tärande sektor. Den närande sektorn är/var de privata företagen och tärande är/var allt offentligt, utom det som nattväktarstaten står för, det vill säga polis och militär.

Ursprungligen kommer uppdelningen mellan närande och tärande från en fransk ekonomiskola på 1700-talet, de så kallade fysiokraterna, som hävdade att det enda närande i ett samhälle egentligen är jordbruket. Distinktionen mellan närande och tärande fick emellertid ett enormt uppsving under den nyliberala eran och behåller även idag, sedan denna nyliberalism försvagats, sitt grepp över vårt sätt att tänka.

I avtalsrörelserna styr denna tankefigur nästan enväldigt. Där heter det inför varje avtalsrörelse att det är den konkurrensutsatta exportindustrin som måste sätta ”märket” för vilka löner som kan tas ut i vård, skola och omsorg. ”Under kommande avtalsförhandlingar är den gemensamma uppgiften för både arbetsgivare och fack”, skriver en lokal näringslivsföreträdare i Dalarna och det låter exakt likadant över hela Sverige, ”att värna den konkurrensutsatta industrins normerande roll i lönebildningen; att det sätts ett märke som gynnar konkurrenskraften och som alla respekterar.”

Det har fått till följd att lärarlöner och löner för sjukvårdspersonal ständigt släpar efter. I vintras skrev Kommunals ordförande Anneli Nordström en rätt underbar debattartikel om lönebildningen där de tittade på Medlingsinstitutets hemsida (den myndighet som övervakar lönebildningen) och vilken historieskrivning den har:

”Om vi får tro Medlingsinstitutet är löner en strikt manlig angelägenhet. På dess hemsida intervjuas nämligen en rad personer som anses ha varit med och brutit ny mark i lönebildningens avgörande ögonblick. 36 män namnges sammanlagt 152 gånger. De heter Allan, Anders, Bengt, Bengt KÅ, Benne, Bertil, Bertil, Björn, Claes, Gunnar, Gunnar, Gunnar, Göran, Göran, Göran, Göte, Hans, Harry, Heinrich, Ingemar, Ingvar, Jan-Peter, Jöran, Kenth, Kjell-Olof, Lars-Bonny, Lars-Gunnar, Lennart, Nils, Olle, Rune, Svante, Sören, Tobias, Ulf och Åke. Kvinnor då? Birgitta och Mona nämns en gång var.”

Är det då så enkelt att det är vinsterna och överskottet från den privata sektorn som utgör grunden för samhällets rikedomar? Jag misstänker att åtskilliga, även på vänsterkanten, ibland faktiskt tror att det är så. Men det stämmer inte. Tankefiguren bygger på att först sparar man ihop pengar i det privata – och sedan kan litet av det användas i det offentliga. Men exempelvis Ikea skulle aldrig blivit ett stort företag om inte politikerna först beslutat sig för ett omfattande bostadsbyggande som skapade efterfrågan på billiga möbler.

Utan de offentliga jobben i stat och kommun skulle de privata företagen varken kunna utvecklas eller fungera. Ofta när jag går förbi en förskola (jag skulle egentligen vilja skriva dagis, för jag tycker om detta ord, som fungerar både hos barn och vuxna) brukar jag tänka att förskolan kanske var nittonhundratalets stora sociala och ekonomiska innovation: det är bra för barnen, det skapar arbetstillfällen och det gör det möjligt för båda föräldrar att skaffa sig en egen försörjning.

Politiker kan skapa jobb. De kan göra det i en mycket bokstavlig mening, genom att driva statliga företag, anställa fler i en offentlig sektor som ropar efter folk eller investera i byggande av bostäder och infrastruktur. Och de kan göra det mer indirekt genom en mycket mer aktiv ekonomisk politik.