Som om det bara funnits en mur, som nu är borta. Som om vi skulle leva i en tid där murar inte längre existerade.
I själva verket är det precis tvärtom.
Murarnas tid är nu.
Vid tiden för Berlinmurens fall fanns bara ett tiotal murar. I dag finns 70 stycken. De flesta av dem har byggts på 2000-talet och ännu fler håller just nu på att byggas.
Den franske författaren Claude Quétel, som skrivit flera böcker om murarnas historia, menar i Murs: Une autre histoire des hommes att då forna tiders murar kunde handla om att hålla pesten borta eller om att stänga in människor, är dagens murar av en helt annan karaktär.
Det finns murar som skiljer ockuperad från ockupationsmakt, murar som skiljer rik från fattig, murar som skiljer på två delar av samma land, murar som skiljer religioner åt som i Belfast. Men är det något dagens murar har gemensamt, så är det att de allra flesta är monument över ojämlikhet. Där det finns ekonomisk jämlikhet, där människor har det ungefär lika bra överallt, där finns sällan någon anledning att bygga en mur.
Så även i det lilla: samhällen med stora klyftor är de som har flest gated communities, övervakningskameror, vakter, stängsel. I samhällen där skillnaderna är små låser invånarna ibland inte ens dörren. Det är när extrem rikedom existerar sida vid sida med extrem fattigdom – som i dagens Sydafrika – som de rikas rädsla växer.
Men för att förstå varför murarna blivit allt fler sedan 1989 gäller det att förstå globaliseringens paradox. Globaliseringen innebär att handeln ska vara fri, och för varje globalt handelsavtal som ingås tas fler så kallade handelshinder bort. Det är vanligen de rikaste nationerna som initierar handelsavtal, och vad de betyder i praktiken är att det blir lättare för deras företag att få tillgång till resurser från resten av världen, sälja sina produkter samt att ägna sig åt skatteflykt. För storkapitalet finns alltså färre och färre gränser. Detta gör i sin tur att ojämlikheten ökar, att vissa områden utarmas samtidigt som andra berikas. Det leder också till konflikter som stormakterna förvärrar till fullskaliga krig som ödelägger hela nationer. Följaktligen kommer människor att röra sig därifrån – i samma riktning som pengarna. Murarna är till för att hindra detta.
Samma nationer som skapar frihandelsavtal är i regel de som bygger murar.
Murarna illustrerar dilemmat: hur skapa en globaliserad värld där handeln ska bli allt friare, men där människorna inte ska bli det? För muren stoppar inte pengatransaktioner, den stoppar människor.
Sedan vi röstade om EU-medlemskap, och förspråkarna lyckades övertala oss att vår oro för ett Fort Europa var obefogad skrämselpropaganda, har ett tiotal murar och stängsel byggts runt och i Europa. Vid grekisk-turkiska gränsen, vid bulgarisk-turkiska gränsen, runt Spaniens enklaver i Marocko och senast i Calais.
Marocko har för övrigt själv byggt en mur mot Västsahara, och Indien har byggt en mur mot Pakistan och en annan mot Bangladesh.
Dagens murar handlar också om apartheid, som den mur som Israel började bygga på Västbanken 2002.
Denna mur, som är fyra gånger så lång och två gånger så hög som Berlinmuren, handlar inte om att markera en gräns. Den byggdes på palestinsk mark, den gör omvägar och cirklar för att helt stänga in vissa byar och dela upp andra. Den hindrar jordbrukare att nå sin mark och sjuka att få vård. Just idag öppnar konstnären Banksy ett hotell invid muren, som han döpt till The Walled Off Inn och som skryter med ”världens värsta utsikt”.
USA:s president Donald Trump säger att Israels mur är hans före-bild. Hans planerade mur längs hela den mexikanska gränsen har kommit att bli en symbol för vår tid. Kanske därför att han faktiskt använder ordet mur – i regel används eufemismer som stängsel, fredslinje, skyddsvall, skiljebarriär.
Men på stora delar av USA:s gräns mot Mexiko står redan en mur. En 564 kilometer lång, fem meter hög stålmur. Man kan se igenom spjälorna men inte ta sig igenom. På vissa känsliga ställen pryds den av sylvassa blad högst upp. Den lät byggas av George W Bush, som döpte den till ”Tortillagardinen”. Står man på den mexikanska sidan och tittar in grips man av känslan av det absurda: även landet på den andra sidan brukade vara Mexiko.
USA koloniserade mer än halva Mexiko på 1840-talet. Genom krig tilltvingade sig USA delstaterna Kalifornien, Texas, Utah, Nevada och delar av Colorado, Wyoming, Arizona, Oklahoma och Kansas.
Nu kallas mexikaner som försöker beträda dessa territorier för ”bad hombres” av USA:s president.
Här finns ingen moral eller rättvisa, bara den starkes rätt.
Mellan 125 och 139 personer ska ha dött när de försökte korsa Berlinmuren. Fyra museer finns i Berlin för att bevara minnet av dem. De har namn, man kan se deras fotografier. Bitar av muren finns på museer över hela världen och säljs som souvenirer med äkthetsbevis.
Vid muren som USA byggt mot Mexiko har redan över 6 000 personer dött. De skjuts ihjäl, dör av vattenbrist, fastnar eller ramlar då de försöker klättra över.
Än så länge finns ingen som räknar deras namn.
Än så länge säljer ingen bitar av den muren.
Men en dag kommer kapitalets murar också att rivas, och det kommer att finnas ett museum över dem. Alla de som dött kommer då att återfå sina namn och sin värdighet. Besökarna på museet kommer att titta på deras bilder, säga ”Aldrig mer!” och häpnas över vår tid. Den tid som kallades ”efter murens fall”.
