Delning av traumatiska erfarenheter från järnvägsnätet har blivit det nya vädret. En allmänmänsklig sak att lyfta främlingar emellan. Jaha, du blev sittande i Södertälje. Hur många timmar? Bara fyra?! Själv har jag försökt åka Göteborg–Stockholm utan att drabbas av växelfel. Någon gång ska det lyckas. Hoppas jag.

Det finns vid det här laget hur många anekdoter som helst. Ingen som åker tåg med något slags regelbundenhet kan uppleva sig utestängd från ett samtal om detta pågående haveri. Exempel läggs till exempel. Försening till försening, inställd avgång till inställd avgång.

Jag vet att vi är många – väldigt många – som anser att situationen knappast är vagt akut, att den snarare är skenande katastrofal, att den kräver så mycket mer än politikers förkrympta satsningar inom en rådande ordning, för investeringarna räcker inte och ordningen finns inte. Det vi istället lämnats med är olika stadier av förfall och kaos.

Själv fick jag definitivt nog i påskas. Det berodde inte främst på översvämmade toaletter, trasiga dörrar mellan vagnar eller sen ankomst. Jag tyckte att resan kändes osäker. Jag vet hur statistiken ser ut, att tåg fortsatt är att rekommendera för den som vill slippa olyckor, men det förändrade inte att X2000-färden genom det mellansvenska slättlandet kändes ... illavarslande. Som om något hemskt kunde hända.

Rationellt eller inte, förut hade jag aldrig upplevt det här, men nu gjorde jag det. Tåg brukade vara trygghet. Idag är den positiva kopplingen borta, åtminstone för mig.

Kanske har jag påverkats av hur fackförbunden, efter urspårningar och andra tillbud, varnar för att det är en tidsfråga innan något ännu värre sker. Inte bara för deras medlemmar som redan dör medan de ska se till att den avreglerade marknaden inte totalt krackelerar. Utan dessutom för alla passagerare.

Förtroendet har förbrukats. Så släpper SJ nyheten att restidsgarantin försämras. En stackars kommunikatör tvingas ut för att göra en Bagdad Bob. Försämring? Inte alls: standardisering! ”Ersättningen har varierat om det har varit vi som har varit orsaken till förseningen eller om det har varit någon annan operatör eller berott på infrastruktur”, hälsar SJ – och försämrar villkoren för hårt prövade passagerare som inbillar sig att den som säljer biljetten även ska ansvara för att resan sker på utsatt tid, att den sker överhuvudtaget.

Den som verkligen börjar nysta i turerna kring järnvägen, och den avreglering som pågått i snart 30 år, upptäcker att den blir meningsfrände med Ulf Adelsohn. ”SJ har varit en lekstuga för okunniga politiker de senaste 20 åren”, sa den moderate veteranen efter nästan ett decennium som ordförande i SJ-styrelsen. Han fick sparken av den M-ledda regeringen. Ansvarig minister hävdade att Adelsohn saknade ”politisk musikalitet”, vad nu det betyder, men han formulerade en sanning:

Järnvägens kris är Sveriges kris.

Dels för att tåg inte kan växa som det klimatrimliga transportmedlet om människor tvingas välja flyg eller bil för att undvika förseningar. Dels för att hela ekonomin drabbas om kommunikationer är kroniskt opålitliga. Men det finns en annan nivå här, som handlar om Sverige, om hur vi gemensamt ser på vårt land, var det befinner sig idag och vad det skulle kunna bli.

Järnvägen är grundläggande. Vi förväntar oss att tågen ska gå, att de i ett flöde ska trafikera ett nät som binder samman städer och regioner, ja, människor. Det är rimliga krav. Tågen måste göra Sverige mindre, måste knyta ihop. En given del av samhällskontraktet.

Men när tågen däremot inte går som de ska...

Det är för Sverige som för en kropp där ett livsviktigt organ sviktar. Det lämnar utrymme åt missnöjeskrafter. Det lämnar skattebetalaren med misstanken att staten inte förvaltar hens skattekronor på ett ansvarsfullt sätt.

Den rödgröna regeringen kommer att göra vissa satsningar på järnvägen, denna mandatperiod lär inte bli sämre än den föregående. Men det är otillräckligt. Järnvägen behöver kraftsamling, en politik vars radikalitet måste motsvara problemets omfattning.

Före valet 2010 tyckte de rödgröna – inklusive Vänsterpartiet – och Seko i ett gemensamt utspel att ”järnvägen är en genuint statlig uppgift”. Löftet var att avregleringen – den mest omfattande i Europa – skulle rivas upp, ingen mer experimentverkstad, eftersom ”transportsystemet är för viktigt för vårt land”. En ny politik skulle rädda situationen. En politik som utgår från resenärerna, inte från en ”nyckfull marknad”, alltså de privata aktörerna som är verksamma inom underhåll och trafik.

Idag... Stefan Löfven kunde ha hållit ett 1 maj-tal om förstatligande av järnvägen. Det gjorde han inte. Ställd inför faktum att järnvägen är ett mischmasch av SJ, ett 30-tal tågoperatörer och en handfull underhållsentreprenörer, har den rödgröna regeringen ännu inte presenterat en trovärdig politik för att ge Sverige en järnväg som motsvarar svenskars förväntningar.

Det är uppenbart att den ena handen inte vet vad den andra gör. Det är oklart om det ens finns en hjärna som synkroniserar dessa händer. Trafikverket saknar den kompetensen, menar regeringens utredare som absolut inte vill ha förstatligande, med logiken att underhållet inte kan lämnas åt staten eftersom staten avreglerat med sådan frenesi att den själv glömt bort alternativet.

Nej, det här håller inte längre. Alla behöver inte hålla med om att förstatligande är rätt metod. Men ingen kan förneka att kaos råder, utan att samtidigt ljuga.

Politikernas passivitet är deprimerande. Sverige behöver ett tågmyteri som sätter dessa politiker under konstant tryck. Det måste komma från oss, från alla vi som – trots allt – kommer att riskera 200 miljoner tågresor i år.

Ska vi inte börja samla våra berättelser ur den svenska järnvägsvardagen? Med sura sms från arbetsgivare som undrar varför vi är försenade ännu en gång. Med hur galet det är att flyget ibland måste ersätta tåget när vi inte vågar chansa. Med hur det är jobba på denna spretiga, vittrande marknad. Med hur din bild av Sverige påverkas av detta förfall.

Mejla mig din berättelse. Twittra till mig. Kommentera den här ledaren på Dagens ETC:s sida på Facebook.

Politiken kan. Men först måste den vilja. Eller tvingas.

Tågmyteriet startar nu.