Nej, jag är inte av judisk börd. Min mammas släkt kommer från det inre Norrland, skogshuggare och småjordbruk. Min pappas far var skräddare i Mjölby och farmor statarbarn från Västra Harg. Det är möjligt att om man letar några hundra år bakåt i tiden kan hitta någon släkting som kom från en judisk miljö, men läser man verkligheten så är vi faktiskt alla från Afrika. All rasteori är patetiskt ovetenskaplig, ungefär som att tro att jorden är platt.

Ändå får jag brev med jämna mellanrum från människor som påstår att jag är ett ”judesvin” och därmed inte ska yttra mig om ekonomi, utrikespolitik, rasism... ja, det ena eller andra. Jag förmodar att det är mitt efternamn eller min långa näsa som får det att rinna över.

Jag brukar svara att jag i så fall är ett stolt judesvin. Liksom jag är ett stolt arabsvin. Jag kan även om de vill vara en stolt bögjävel eller en stolt kommunisthora.

Alla dessa korkade angrepp kommer från människor som vägrar demokrati och som försöker piska fram hat och förtryck. De lever med fördumning som enda debattmetod.

Men det är viktigt att förstå att det är en medveten fördumning.

Att vi i Sverige har antisemitism, alltså fördomar och hat mot människor som identifierar sig som judar, är ett nederlag för hela samhället. Att bära en kippa i solidaritet med utsatta för rasistiskt hat är en självklarhet.

Liksom man som vit man av övre medelålder måste hitta ett sätt att visa solidaritet och stöd för unga tjejer med slöja som utsätts för förtryck från de som hatar.

Att hata andra är inte en rättighet. Att inte hålla med, att inte gilla en tro, en moral, en åsikt är inte förtryck, däremot att hata och förvägra den andre den frihet man själv kräver.

Antisemitismens böld i samhället är förfärlig eftersom den förutom hat och förtryck, förstör varje diskussion om Israel och Palestina. Antisemitismens uppgift idag är inte att som på 1930-talet, skapa syndabockar för en ekonomisk kris. Istället tjänar den de krafter som förlänger mardrömmen i Israel, varje antisemitiskt hatbrev blir ett försvar för en apartheidstat och en orsak till att berättelsen om Israels ockupation och förtryck aldrig presenteras i all sin tydlighet.

Rapporteringen i svenska medier från de senaste angreppen från ockupationsmakten är bara den senaste fortsättningen på några decennier av lögner. Att till och med S-ledaren Stefan Löfven hoppar i galen tunna och beskriver konflikten som något mellan ”två parter” där bägge har lika ansvar, är ett bra exempel på hur falsk världsbilden kan bli.

Det finns i själva verket bara en kraft med makt som motarbetar en tvåstatslösning: Israels regering. Ändå sedan USA 2002 uttalade sig för en palestinsk stat (uppföljt året efter av EU, FN, Ryssland och USA:s ”roadmap for peace”) har Israels politik handlat om att förhindra en verklig palestinsk stat. Politiken har försökt öka splittringen inom palestinska folket genom att ständigt provocera varje försök till fred och förnedra de som försöker den vägen. Precis som man faktiskt hånat USA:s förhandlare med nya bosättningar när de försökt börja diskutera en fredslösning.

Det går inte att begripa hur Israel gjort hela Gaza till ett utomhusfängelse, varför man nu bombat sönder det näringsliv som funnits, elproduktionen, vattenreningen och den lilla import/export som fanns, om man inte ser det i ljuset av att Israel desperat försöker hindra en riktig palestinsk stats bildande.

Hamas hade haft uppehåll i 19 månader i de blinda raketanfallen, trots upprepade försök av Israels ledning att provocera fram motattacker. När Hamas och Fatah börjat närma sig varandra och försökte skapa en gemensam teknokratisk regering i april försvann Israels huvudargument mot förhandlingar. (”Det finns ingen att förhandla med.”) När samlingsregeringen deklarerades 11 juni tog det bara några dagar innan Israel svarade med att angripa Hamas ledare, arrestera 335 stycken och genomföra 1 000 husräder och snart – med en kidnappning som motiv – starta Operation Protective Edge som efter en månad dödat tusentals palestinier, mördat barn, slagit sönder FN-skolor, infrastruktur och skapat en flyktingkris i ett land där ingen tillåts lämna landet.

Denna obegripliga angreppspolitik från en överlägsen militär makt går inte att begripa om man inte ser hur Palestinas nya regering faller samman och motsättningar kring hur man ska svara Israels krig gör varje försök till nya val omöjliga.

Det är som med Ship to Gaza. Ingen kan förstå Israels vägran för skepp att nå Gaza, landets brott mot internationella avtal och regler, om man inte förstår att hela sjöfartsblockaden handlar om att stoppa Palestinas rätt till sitt territorialvatten där internationella energiföretag hittat en mycket stort fynd av naturgas – vilket om det fick exploateras skulle göra en palestinsk stat självförsörjande och för första gången oberoende.

Sommaren 2014 lyckades Israel ännu en gång slå sönder världens försök att börja diskutera en tvåstatslösning, Hamas raketer blev återigen förevändningen för stater att blunda för verkligheten och – liksom Löfven – påstå att det handlar om två parters agerande.

Men varifrån kommer denna ständiga oförmåga att diskutera och se Israels förtryck och kamp mot ett fungerande Palestina? Att Israel är USA:s viktigaste allierade i ett sönderfallande Mellanöstern är en realpolitik som får USA att svälja offentlig förnedring (se Hillary Clintons beskrivning till exempel) men EU:s passivitet har också en annan bakgrund.

Antisemitismen i Europa idag är en skam som gör varje kritik av Israel svagare.

För om vi inte ens i detta land kan bli av med antisemitismen, vilka argument har man då när en israelisk extrem högerpolitiker motiverar Israels folkrättsbrott med att det ändå inte finns någon att lita på.

”Ditt jävla judesvin”, stod det i mejlet som hatade min text om att företag inte måste gå med vinst. (Ja, det är absurt.)

Nej, det drabbar självklart inte mig.

Men den som verkligen är jude.

Och därmed i realpolitikens förlängning hela Gazas befolkning.