När jag sätter mig framför Uppdrag gransknings inslag ”Det goda våldet” om extremvänstern, är jag förberedd på demonisering. Och Janne Josefsson gör verkligen sitt bästa. Han dundrar på med sina sedvanliga dramaturgiska grepp: de maskerade aktivisterna, de oskyldiga offren, lokaljournalisten som sanningssägare och den naive professorn som darrar när han konfronteras med verkligheten.

Men inte!

Demoniseringsförsöket slår över och blir en hyllning. Josefsson har, utan att vilja det, gjort en reklamfilm för Revolutionära fronten (RF). Att vara med där ter sig som ett liv fyllt av action, spänning, sammanhållning och övertygelse. Där folk verkligen gör något, där man står upp för varandra, även mot sexister som jävlas mitt i natten. Där man blir hjälte om man attackeras av nazister eller fängslas och får vara med i hiphopvideos. Trista möten, interna bråk och konsekvenser för psyket är bortredigerade.

Det är ju inte bra tv. RF lägger själva ut sina slagsmål på nätet – det enda Josefsson har gjort är att återpublicera dem. Inte något vidare avslöjande.

Det riktiga avslöjandet hade varit om Josefsson fått fram att RF inte alls sysslar med våld egentligen, utan bara sitter på ABF och diskuterar stadgar.

"Jag skulle vilja se ett program som tog upp komplexiteterna i en situation där nazismen växer över hela Europa, där samhället inte reagerar tillräckligt, där samhällets eliter lämnar över kampen till ungdomar i actionstadiet som får möta nazisterna ensamma."

Och trots att Josefsson smugit runt hos Vänsterpartiet i veckor har han inte kunnat hitta en bättre koppling till de autonoma än att det fortfarande finns en del inom Ung vänster som tycker att uteslutningen av Markus Allard i Örebro var fel.

Programmets tes verkar redan från början ha varit att vänstern är våldsam. Då måste Uppdrag granskning skarva med sanningen. Eskilstunajournalisten Mathias Ståhle får säga, oemotsagd, att vänstern står för 95 procent av de politiskt motiverade brotten. Kanske menar han i Mälardalen, men det är en gravt missvisande bild. Enligt Brås rapport från i år har högerextrema utfört 14 mord i Sverige under en tioårsperiod. Autonoma inte ett enda. Högerextrema har misshandlat 211 personer, autonoma 152. Medan högerextrema främst attackerar människor, sysslar autonoma främst med brott mot allmän ordning: polis och företag.

Men Uppdrag Granskning blandar, som så många andra, ihop våld och skadegörelse.

De här felen var dock att vänta. Betydligt intressantare är programmets underton. För vad är det Josefsson främst kritiserar? Inte att RF ger sig på nazister. Utan att de är så klantiga och ofta råkar attackera fel personer. Barn, liberaler och slovaker.

Menar han alltså att det är motiverat att ge sig på bevisade nazister? Eller vet han att allmänheten inte har sympati för en attackerad nazist, om det inte är en kvinnlig villanazist med katt?

"Vad har Josefssons generation för ansvar? Är inte tystnad också en sorts militans?"
 

Han diskuterar inte själva sakfrågan: Hur ska nazismen bemötas? Vad borde människorna i 30-talets Tyskland ha gjort? Vilket ansvar har de tysta, de som inte gör något?

För antifascism och fascism är inte två sidor av samma mynt, eftersom antifascism uppstod just som en motrörelse. Krona kom inte till för att motarbeta klave.

Jag skulle vilja se ett program som tog upp komplexiteterna i en situation där nazismen växer över hela Europa, där samhället inte reagerar tillräckligt, där samhällets eliter lämnar över kampen till ungdomar i actionstadiet som får möta nazisterna ensamma, samtidigt som ungdomarna demoniseras och en våldsspiral börjar få eget liv. Vad har Josefssons generation för ansvar? Är inte tystnad också en sorts militans?

Men detta kanske är att begära för mycket av ett program.

I så fall vill jag be om något annat. Snälla Josefsson – gör ett inslag om den militanta klimatrörelsen också, så kanske det kan bli lite liv i den!