Han är socialdemokrat. Han är också multimiljonär, en förmögenhet skapad ur den marknad som uppstått när privat verksamhet inom välfärden betalas av det offentliga. Han är hybriden mellan politik och entreprenörskap, två storheter förenade av egenintresse.
Jan Emanuel Johansson vet vad han vill. Det gjorde han redan 2001 då han vann Robinson. Han var i begynnelsen av sin ena karriär, den som politiker. 1998 blev han invald – för Socialdemokraterna – i Norrtälje kommunfullmäktige, ingen annan kandidat lyckades vinna lika många personröster, ingen annan kandidat gjorde heller entré till sina tal på en Harley med Olof Palme lackerad på tanken. Han gjorde också ett försök mot riksdagen. Det gick inte. Därför en dokusåpa med två miljoner tittare/potentiella väljare.
Medierna nappade. Jan Emanuel Johansson poserade. Hästsvans, smycken, tatueringar. Löften om att bottna i en tuff uppväxt. ”Medelsvensson har hur många representanter som helst i riksdagen, men inte underklassen”, sa han. En politiker nära verkligheten, en som kämpade för att rädda ungdomar på glid. Han blev riksdagsledamot, omfamnad av sitt parti. En mandatperiod, sedan ersättare i flera omgångar, senast för Pär Nuder efter att denne lämnat, 2009-2010.
Jan Emanuel Johansson har suttit i bland andra socialutskottet och justitieutskottet. Han motionerade ofta. Ett socialt samvete och ett miljöengagemang framträder för den som slår i riksdagens arkiv. Djurskydd, rätt till tak över huvudet, miljöbilspremie, fattigdomsbekämpning, satsning mot GHB.
Men parallellt har han sedan slutet av 90-talet förädlat välfärdsbolag. Vård- och behandlingsverksamhet för utsatta ungdomar. Trots krävande brukare redovisades exceptionella vinstmarginaler: 25-50 procent. Han kunde ta ut först hundratusentals och sedan miljontals kronor. Samtidigt som han vävde samman entreprenörens maximering med politikerns legitimitet. Det handlade om ungdomarna, inget annat. Det här var en ”non profit-organisation” genomsyrad av ”arbetarrörelsens klassiska värderingar”, enligt hemsidan.
Jan Emanuel Johansson – politikern – motionerade om att ”vinstintresset ska hållas tillbaka och värnandet om vård och omsorg för alla ska försvaras”.
Jan Emanuel Johansson – entreprenören – gjorde raka motsatsen.
Länsstyrelsen inspekterade och fann låg bemanning. Fler aktieutdelningar, pengar som slussades mellan olika bolag. Svävande ovanför fanns politiken. Efter valnederlaget 2006 nyttjade han riksdagens inkomstgaranti: ”Pengarna som kommer in går till företagen.”
Idag är Jan Emanuel Johansson förmögen. Hans bolag gjorde nästan en kvarts miljard – 223 miljoner kronor – i vinst genom att sälja av till riskkapitalisterna Frösunda.
Näringslivet har belönat entreprenören. Utsedd till ”årets superföretagare” av Veckans Affärer och till ”årets gasell” av Dagens Industri.
Men nu prövar hovrätten om alla dessa affärer fullt ut följt lagen. Tingsrätten dömde honom i somras till villkorlig dom och dagsböter för bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll, medan han friades för skattebrott.
Jag följer de mediala spår som Jan Emanuel Johansson – politikern och entreprenören – har lämnat under drygt ett decennium. Artikel efter artikel. Hur kan det ha fortsatt så länge? Socialstyrelsen menar att det inte kan säkerställas att ungdomar ges trygg vård, trots att kommuner betalar upp till 3 600 kronor per plats och dygn. Tidigare chefer vittnar om att kostnader ständigt pressas, om hur de förväntats lägga sin tid på att ”ragga kunder” – det vill säga ringa runt till socialtjänsten.
Jan Guillou skrev: ”Detta vore inte mycket att säga om i fall Jan Emanuels politiska karriär gått via Moderaterna.” Men nej, den här syntesen mellan personligt varumärke och målmedveten rovdrift skulle knappast något parti vilja befatta sig med. Bara att smaken blir oändligt surare när han nu valt socialdemokratin, och socialdemokratin valt honom – så sent som i höstas, efter tingsrättens dom.
– Det är en stor lättnad för oss att rättsprocessen snart är över, sa Olle Jansson, ordförande i arbetarekommunen, och välkomnade Jan Emanuel Johanssons comeback.
Vad är det som Norrtäljes socialdemokrater inte förstår?
Jan Emanuel Johansson missbrukade sitt förtroende, för honom var väljarnas stöd en simpel studsmatta som skulle ta honom högre och högre – till miljonerna, till den sociala entreprenörens himmelrike.
På torsdag kommer det juridiska utslaget. Men moraliskt är fallet Jan Emanuel Johansson redan avgjort, utan möjlighet att överklaga, även om han själv aldrig kommer att erkänna – eller ens förstå – att fel är fel, att svek är svek och att åderlåtning av det gemensamma är just åderlåtning av det gemensamma.
Allt detta har Jan Emanuel Johansson gjort sig skyldig till.
Kanske kommer sanningen över honom ibland, som när han varvar sin italienska sportbil – en vit Lamborghini Gallardo – finansierad av svenska skattebetalare, av hans egna väljare. Kanske inte. Troligen inte.
Men varför vänta på att syndaren ska vakna (Jan Emanuel Johansson berättar gärna om sin tro: ”Jesus är ett suveränt föredöme”)? Varför vänta på att han ska aktivera ännu fler före detta S-toppnamn (Thomas Bodström försvarar honom nu och Pär Nuder konsultade affären med riskkapitalisterna)?
Individer är en sak, partiet borde vara en annan.
Socialdemokraterna må ha grava problem att ge ett klart besked kring vinster i välfärden, trots manglingen – och kompromissen – under senaste kongressen. Men partiet måste rimligen kunna ge ett klart besked om Jan Emanuel Johansson. Det enda rimliga vore att bekräfta det självklara:
Han är oförenlig med partiets värderingar.
Han är inte socialdemokrat.
Nu har han valt att lämna politiken i Norrtälje, men om han skulle ändra sig, är han inte längre välkommen.
