Johanna Lihagen sa ”Vet inte vilket som är värst, våra upplevelser eller de personer som både på Twitter och Instagram ifrågasätter och tror att det är påhittade historier.” För några månader sedan startade hon Instagramkontot ”Muslimsk kvinna”, som belyser det vardagliga våldet och trakasserierna som beslöjade muslimska systrar får utstå i Sverige idag.

Sedan dess har närmare 150 inlägg gjorts inför en publik på över 5 000 personer. De flesta är bestörta, förvånade, äcklade och rädda. Men det finns en del. Dom är alltid ivrigast. Som ifrågasätter, som trycker ner, som förminskar problemet. Som kan gå in i döden för att försvara det faktum att ”kalla någon för häxa är inte rasistiskt”. Som säger att dessa ”överdrivna” historier tjänar ingen annan än Sverige­demokraterna på. Och vill vi inte att de ska få mer makt ska vi i princip ge fan i att ljuga ihop berättelser om ett förtryck som inte finns.

Jag kan tänka mig att det gör ont. Att komma ifrån ett privilegium där ens existens aldrig varit ifrågasatt till att slängas in i en värld där häcklande är en vardag. Att man vill göra som Nalle Puh, blunda och tror att det försvinner. Men likförbannat finns det kvar när man väl öppnat ögonen igen.

När jag och mina medsystrar startade Hijabuppropet förra året för att lyfta upp diskussionen om trakasserade muslimska systrar i det offentliga rummet så kom ifrågasättandet också. Dock mest från uttalat rasistiskt håll. Det hade vi nästan väntat oss. Man trodde att kvinnan ljög om den brutala misshandeln. Att det egentligen var hennes egen man som gjorde det. Såklart. Alltid lättare om förövaren är muslim. Att vi som drog i kampanjen förde någon hemlig agenda att islamifiera Sverige. Att vi själva ­hittade på allting för att få uppmärksamhet. Ja, förklaringarna var många.

Men det vi ser nu när fler beslöjade systrar börjar ge sig ut i den offentliga debatten är att det inte bara är rasistsidorna som ifrågasätter trovärdigheten i ens upplevelser. Det är även så kallat ”vanligt folk”.

I förra veckan skrev Anna Dahlberg, ledarskribent på Expressen om ”Myten om det rasistiska Sverige”. Hon menar att Sverige som blivit ett alltmer tolerant land dränks i en uppiskad debatt om en galopperande främlingsfientlighet. Hon borde ju veta, för hon har siffror. Men siffror som säger att fler människor skulle kunna tänka sig få en ingift familjemedlem med annan etnisk bakgrund betyder ingenting för mig. Det är en box man kryssar i och inte ett faktum på hur det egentligen ser ut. Liknande frågor är ”Skulle du ha något emot att någon med annan etnisk bakgrund bodde granne med dig?” Nej, svarar man och är största antirasisten i världen, tror man. Men sedan går man hem till sitt segregerade område, där ingen med annan etnisk bakgrund faktiskt bor. Dessa svar betyder ingenting för mig.

Det som betyder något för mig är när beslöjade systrar säger att de blir utsatta och trakasserade mycket mer idag än för fem år sedan. Det som betyder något för mig är att jag gjort fler polisanmälningar om hatbrott det senaste året än vad jag någonsin gjort tidigare sammanlagt. Det som betyder något för mig är när siffror visar att Sverige är sämst av alla OECD-länder på att integrera invandrare. Samt att ekonomiska klyftor växer mest i Sverige. Det som betyder något för mig är när Afro­fobirapporten som lämnades över till regeringen visade att hatbrott mot afrosvenskar ökat med 24 procent sedan 2008. Och att Sverige fått kritik av FN:s rasdiskrimineringskommitté för att man inte agerat nog mot diskriminering av romer och för deras brist på åtgärder mot hatbrott.

Ibland önskar jag att vi var lögnare och mytomaner. För att få förnekarna att lugna sig. För det gör ont när man inte får tolkningsföreträde till sina upplevelser. Men samtidigt kan jag känna att det är som att ge efter på sanningen. Problemen försvinner inte bara för att den som inte blir utsatt för det väljer att blunda. Att kalla detta för lögner, överdrifter och myter är att förminska och ignorera den ökade rasismen i Sverige. Vi kan inte välja fantasi­bilden före rättvisan.