Jag är privilegierad. Jag är trygg. Mina barn är trygga. Den senaste tiden har det diskuterats mycket om att lämna plats åt de människor som faktiskt är utsatta att få föra sin egen talan. Och när jag bestämt mig för att denna text skulle handla om Palestina insåg jag ganska snabbt att det inte är jag som ska berätta den. För min berättelse är filtrerad genom nyheter och sociala medier-uppdateringar. Andrahandskänslor på andrahandstolkningar. Därför lämnar jag plats åt min vän Ayman Mghames i Gaza att berätta.
Jag föddes i Libanon år 1985. Därefter flyttade vi till Tunisien för att bo där 11 år tills jag kom till Gaza 1997. Under min uppväxt hade jag alltid en bild med mig av det vackra Palestina – en bild som var med mig vart jag än gick.
Varje kväll innan jag somnade brukade jag fantisera om Palestina, likt ett barn som fantiserar om sin moder som födde honom men som han aldrig träffat därefter. Drömmen om Palestina levde i mina tankar under hela min barndom. Jag visste inget om landet förutom de historier jag tagit del av om motstånd och hjältedåd från dess män och styrkan och beslutsamheten från dess kvinnor.
Min dröm vid den perioden var att jag skulle vara en palestinier som bor i sitt hemland. Jag ville inte vara en flykting eller en asylsökande. Jag ville återvända så som varje palestinier som flytt från sitt land sedan 1948 har drömt om.
I dag lever jag på Gazaremsan och har blivit 29 år gammal. Jag har ingen möjlighet att ta mig till min hemstad Nasaret, men åtminstone har en del av min dröm blivit uppfylld.
Min familj är liten och vi har inga släktingar i Gaza. Familjen består av min mor och far, jag som är äldst, min bror och min lillasyster.
För mig har det aldrig varit enkelt att leva i det palestinska samhället. I början ansågs jag till och med vara en främling då mina tankar skilde sig från andras. Min far brukade uppmana mig att arbeta hårt och studera till något som är till nytta för mitt land. Han var en patriot som älskade det här landet. Jag lyckades satsa på mitt specialintresse inom musik – rap. Jag och mina vänner bildade en grupp som fick uppmärksamhet från öst till väst och vi fick spelningar på Västbanken som jag då kunde besöka för första gången. Jag kunde inte kontrollera mig och började gråta efter att jag passerat den israeliska Erez checkpointen mellan Gaza och Palestina; Det här tillhörde också oss! Detta är också Palestina!
År 2009 firade jag inte min födelsedag. I stället begravde vi min far som dödades i en israelisk flygattack mot vårt hus. Han blev en martyr i samband med kriget mot Gaza som kallades för ”Cast Lead”. Tiden efter min fars död ansträngde jag mig hårt och tog vilket jobb som helst för att kunna hjälpa min familj att återbygga det enda hem vi haft, för att kunna gå tillbaka och fortsätta ett liv som redan från början var svårt.
Idag hör jag samma skrik och samma ljud, nästan som om det vore samma krig.
Jag hör skriken från barn som springer på gatorna och flyr från de områden som gränsar till Israel i rädsla för attacken som kommer härnäst. En moder gråter och tar farväl av hennes fyra barn som dog efter att deras hus blev bombat av Israeliska flyg. En lång kväll hänger över Gazas folk och ingen går ut på gatorna. Alla gömmer sig i sina hus i ett försök att hitta ett rum eller en plats som är säker. Men ockupationsmaktens flyg påverkar oss alla.
Jag håller om min dotter och tittar på henne. Jag är rädd för vad som komma skall. Hennes ettårsdag var för två dagar sedan men jag hann inte förbereda någonting alls. Hon kommer inte fira så som andra barn i världen firar sina födelsedagar.
Vart har alla dessa krig tagit oss? Har inte Israel blivit mätt på dödandet och förgörelsen av det här landet?
När jag skriver är det den tionde dagen av den israeliska militäroperationen ”Defensive Sheild” mot det försvarslösa palestinska folket. Och jag vill endast beskydda mitt barn...
Ayman Mghames
