De två förstnämnda skapar egentligen incitament för fler flyktingar att fly ännu snabbare. Det senare gör dessutom att människor som redan tagit sig till Sverige marginaliseras och hamnar i ett evigt ingenmansland, där ingen integration någonsin kommer att ske.
I ljuset av det är det rimligt att regeringen nu efter ett års djupandning omprövar sin flyktingpolitik, lättar på reglerna och använder den nya platsen i säkerhetsrådet för att lyfta frågan om kraftigt ökade resurser till FN:s närliggande flyktingläger. På så sätt kan antalet flyktingar minska, samtidigt som man på köpet förhindrar framväxten av ett parallellsamhälle.
Föreställningen om att krigshärjade flyktingar ska packa väskan och vika hädan så snart livet i Sverige blivit tillräckligt jobbigt, är som mest hypotetisk. Den förutsätter någonstans att livsvillkoren här kan göras jämförligt besvärliga och lika trängande som de under fullskaligt krig, hungersnöd eller talibanvälde.
Men så hemsk kan en tillvaro i Sverige aldrig bli. Inte ens om den förs som papperslös under ständigt överhängande utvisningshot, vilket måste utgöra det svenska samhällets absoluta existentiella nollpunkt.
Ändå räcker det med en snabb titt på statistiken över utvisningsärenden från år 2015 för att se att nio av tio utvisade personer väljer just en sådan tillvaro, hellre än att lämna landet frivilligt. Då pratar vi om den mest resoluta åtgärd som någonsin kommer att kunna tas till. Varför skulle tillfälliga uppehållstillstånd, tilltrasslade återföreningsregler eller en reducerad dagersättning göra något åt saken? När det aldrig har handlat om villkoren här utan om villkoren där?
Förrförra årets stora folkvandring berodde i huvudsak på två saker. Den ena var ironiskt nog att det började cirkulera ogrundade rykten om att EU-länderna snart skulle stänga sina gränser. Den andra var att FN:s närliggande flyktingläger var så underfinansierade att de stagnerat till utsiktslösa, spartanska förvaringsplatser.
För den som inte ville återvända till en bombkrater eller fortsätta förtvina i ett tältläger framstod då Europa som det absolut enda och snart otillgängliga alternativet. Invånarna i de turkiska, jordanska och libanesiska flyktinglägren dividerade inte nyanser och villkor.
Det handlade inte om dagersättningen i Sverige. Det handlade om att de ställts inför ett svartvitt val mellan att leva och att dö. Beslutet var tvunget att tas där och då. Att regeringen nu förändrat sin flyktingpolitik har därför ingen påverkan på framtida folkvandringar. Bara på graden av relativ jävlighet för de som anländer.
Men vill nu inte regeringen att Europa ska framstå som det enda alternativet, måste vi i så fall tala om vilket det andra är. FN:s flyktingläger i bland annat Turkiet, Libanon och Jordanien behöver därför mer resurser för sanitet, läkemedel, utbildning, sysselsättning, mat, vatten, solskydd och barnomsorg.
Under 2016 saknades 33 miljarder kronor. Det är ett astronomiskt underskott. De pengarna hade behövts för att kunna säkerställa att invånarna i flyktinglägren får sitt grundläggande födobehov tillgodosett, men också för att kunna förmedla hopp om att tillvaron leder någonstans.
Att se sina barn växa upp i ett tältläger utan utbildning, utan fritidsaktiviteter, utan vettig sjukvård och utan att ens få en hint om att situationen är övergående skulle få vem som helst att börja vandra. Av det skälet måste nu Sverige, som efter stora ansträngningar tilldelats en plats i säkerhetsrådet, jobba för att lyfta frågan om lägrens finansiering.
Vi behöver även, för vår egen och enskilda flyktingars skull, säkerställa att de människor som ändå tar sig hit får en ärlig chans att ta sig in i och faktiskt delta i samhället. Att en stor grupp människors rätt att finnas till tickar ned som en äggklocka – utan möjlighet att återförenas med sina familjer – leder uteslutande till fler problem och tragedier, hur man än ser på det.
