En inte obetydlig andel av Dagens ETC-läsarna har sin tillvaro i Stockholm. Jag lider med er, ska ni veta. Jag föreställer mig hur ni haft det under helgen, att ni suttit apatiska och ordlösa med en uppenbarelse av att precis allt rasar. Katastrofläge. Reptilhjärnor som först spänner varje muskel och söker efter flyktvägar, men sedan kapitulerar. Accepterar sitt öde. Varje hopp om räddning är borta. Huvudstaden är ju rödgrönrosa.

Känns det inte bekant?

Då ska du få remiss till Per Ankersjö. Han är gruppledare för Centerpartiet i Stockholms stadshus och före detta stadsmiljöborgarråd. Förra veckan twittrade han bestört att skatten ”chockhöjs”. Den privatekonomiska rädslans krusning gick genom det sociala nätverket. Bunkra mat? Inventera sparkontot? Sälja lägenheten?

Ankersjös reaktion var stark, speciellt med tanke på att skatten nu höjs med 35 öre – i ett Stockholm som har haft, och även fortsättningsvis har, bland de absolut lägsta kommunalskatterna i Sverige. Konkret innebär den nya majoritetens beslut att skatten höjs från 17,33 till 17,68 kronor per intjänad hundralapp.

Den som har en månadslön på 20 000 kronor får 60 kronor i höjd skatt. Chock? Ja, enligt Ankersjö. Själv tjänade han i fjol nästan 1,2 miljoner kronor. Men tydligen är det mentalt tungt för honom att bära det faktum att han nu ska skatta 290 kronor mer i månaden. Så tungt att han twittrar: ”Konstaterar tyvärr att DDR-Sverige är tillbaka.”

Alliansen har nationellt och lokalt röstats bort av väljare som har fått nog. Den insikten kan vara komplicerad att ta till sig. Lite som att komma hem en dag för att mötas av packade resväskor och ett abrupt besked att en relation är över. Självrannsakan är nödvändigtvis inte första stadiet. Det gör för ont. Hellre anklaga den som lämnar (väljaren) eller den nya partner som tar din plats (för Stockholm är det alltså den rödgrönrosa majoriteten). Sinnen grumlas. Till den grad att du – om du heter Ankersjö – famlar fram en historisk jämförelse med en totalitär stat som förföljde oliktänkande och mördade den som ville bryta sig loss.

DDR-Sverige? Ankersjö hänvisar till ”populärkulturella referenser”, närmare bestämt till Filip Hammars och Fredrik Wikingssons bok Två nötcreme och en moviebox. Den är en nostalgisk flashback till deras uppväxt på 70- och 80-talen, där författarna använder begreppet för att försöka beskriva ett annat samhälle. Huvudsakligen en ganska kärleksfull minnesbild.

Men det är inte så Ankersjö och andra borgerliga använder DDR-Sverige som etikett. De vill skrämma dig med monstret under sängen. Den starka staten som stjäl din valfrihet, din företagsamhet och 35 öre extra av din inkomst. Sossesverige.

För en försmådd allianspolitiker är alla medel tillåtna.

”Varför ogillar S, V och MP att människor arbetar och gör rätt för sig?” bloggar Lars Beckman, kommunfullmäktigeledamot i Gävle och före detta riksdagsledamot – dessutom ökänd som landets mest koleriske, polemiske moderat.

Det här väcker nästan mina sympatier. De är så ledsna, alliansens förlorare. Så ledsna och avvisade. Men det är just i denna nakenhet som de blir väldigt roliga. När sakligheten far all världens väg. När det statsbärande över en natt ersätts av vilda anklagelser om att det borgerliga projektet Sverige utsätts för ideologisk statskupp, anstiftad av svekfulla väljare utan omdöme.

Att följa deras utspel – de borgerliga politikerna, debattörerna och lobbyisterna – efter att Magdalena Andersson presenterat regeringens budget var lika delar skadeglädje och genans. Gälla skrik om ”mörkröda” hotet, om ”socialism”, om ”fientlig” mot jobb och företag.

DDR-Sverige!

Jag bor i Stockholm och ska betala 35 öre mer. Men jag upplever ingen annalkande katastrof. Jag ser möjligheter. Det gör väl alla som inte har låst sig vid ideologisk extremism. Vi ser att 35 öre kommer att ge Stockholm ungefär 700 miljoner kronor varav den största delen kommer att gå till skolan, där de ska omsättas i undervisning och höjda lärarlöner.

Ankersjö kunde ha twittrat att han tycker att det är fel att höja skatten, kategoriskt fel, även om hans miljoninkomst knappt skulle påverkas, även om pengarna går till att ge tusentals barn bättre förutsättningar. Det gjorde han inte. Han drog till med DDR-Sverige.

Men vad är det att vara rädd för?

Tanken på en närvarande stat gör mig trygg. Dämpar min rädsla för att skolan inte håller måttet, för att arbetsmarknaden slår ut de svagaste, för att ålderdomen kommer med kissblöjor. Nej, jag längtar inte efter Stasi, för att vara pedagogisk gentemot just borgerliga läsare. Men en stat som ser sig som länkad till varje medborgare, som har och tar ett ansvar, som garanterar välfärd och lika möjligheter, som fördelar mer rättvist.

Jag vill leva, jag vill dö i DDR-Sverige.

Problemet, för Ankersjö och hela den bittra borgerligheten, är att jag inte är ensam om att känna så.