I Portugal får man skjuta heroin, men man får inte rösta fram vänsterregeringar.
Efter valet i början av oktober såg det ut som att högern skulle sitta kvar vid makten. Portugals konservativa parti, som varit den bästa eleven i trojkans klass och gjort extra nedskärningar utan att någon tvingat dem, fick flest antal röster. Alla, inkluderat undertecknad, gav sig på att analysera varför socialistpartiet förlorat med en hårsmån.
Då skedde det som inte hänt sedan nejlikerevolutionen 1974. Vänstern enades. Om den portugisiska vänstern finns ett skämt att det enda de håller med varandra om är att de inte vill samarbeta. Med ens hände det ingen trott var möjligt. Socialistpartiet, vänsterblocket och kommunisterna gick ihop. Än en gång tvingade ett avgörande ögonblick i historien fram en enhet som går utöver narcissistiska personligheter och ideologiska rötter och istället baserades på det omedelbara intresset.
Med ens såg situationen annorlunda ut. Nu hade vänstern 50,7 procent tillsammans, och kunde bilda en majoritetsregering.
Men det tänkte Portugals president inte acceptera. Han deklarerade att även om vänstern fått majoritet tänkte han inte tillfråga dem att bilda regering. Detta eftersom ”det är min plikt att göra allt som är möjligt för att förhindra att fel signaler sänds till finansiella institutioner, investerare och marknader”. Det skulle vara för riskfyllt, menade den konservativa presidenten Aníbal Cavaco Silva, att släppa fram en regering som ”stöds av antieuropeiska krafter som kampanjat emot tillväxt- och stabilitetsfördraget, för att Portugal ska utträda ur euron, samt för att upplösa Nato”.
Man får alltså rösta på vilket parti man vill, men är de emot sparpolitik och Nato kommer de ändå inte till makten.
Här har vi alltså ytterligare en i raden av de ”mjuka statskupper” som ägt rum på senare år i Sydeuropa: Grekland, Italien och nu Portugal. Istället för att dundra in i 1900-talsstil med tanks handlar det om att tvinga på länderna avtal som folket röstat nej till, om att temporärt byta ut folkvalda regeringar mot bankchefer, om att göra upp avtal som binder fast kommande regeringar, ge Bryssel kontroll över budgeten och förlägga statsskulder under brittisk lag som inte ger låntagare någon rätt.
Mindre visuellt, lika effektivt.
Att en president hindrar de folkvalda från att komma till makten är kanske det mest flagranta exemplet, och på Twitter skriver europeiska politiska analytiker att vad kan man vänta sig av ett land som haft EU:s längsta diktatur, i Portugal är det alltid kaos och så vidare. Men att tro att detta enbart är den portugisiska högerns verk är fel. Vad det handlar om är att de europeiska härskande klasserna, EU-eliten och finanskapitalet, är fast beslutna att krossa vänstervågen. De följer Sartres och Malcolm X:s motto ”By any means necessary”. Föga förvånande säger Angela Merkel att hon förväntar sig att högern kan bilda regering, och tillägger att situationen är mycket oroande då ”motståndare till sparpolitiken kan komma att vinna valen även i Spanien och på Irland”. Ingen av våra svenska dagstidningar har ännu tagit upp det faktum att de som folket röstat fram nu hindras från att regera.
Men vänstern är på krigsstigen, de tänker inte låta en president stoppa dem, även om han dubbats till riddare av kung Carl Gustaf, och är nu beredda att fälla högern och hoppas att presidenten då ska tvingas vända sig till dem. Om de lyckas ta makten kommer det bli Europas andra radikala vänsterregering och en mycket intressant sådan. Socialistpartiets ledare Antonio Costa är av indisk härkomst (hans far är från Goa) och har varit Lissabons borgmästare i åtta år. Vänsterblocket tillhör den moderna progressiva rörelsen och har tagit initiativ till lagar mot våld i hemmet och diskriminering på arbetsmarknaden. Kommunistpartiet har främst stöd av industriarbetare och på landsbygden. Portugal har varit lite bortglömt, trots att de gått igenom samma stålbad som Grekland och Spanien, och har Europas näst största statsskuld. Den enda boken som skrivits på svenska om landets kris är Klas Lundströms väl genomarbetade "Portugals vinter" som knappt recenserats. Kanske beror det på att Portugal inte haft samma stora folkliga rörelser som närliggande länder:
De jättedemonstrationer som ägde rum 2012–2013 lyckades inte organisera sig och dog snart ut.
Jag säger: låt demokratin ha sin gång i Portugal!
Om inte: låt presidenten avbrytas varje gång av Grândola Vila Morena!
