Hotet från Grekland” skriver Financial Times. ”Experter varnar: situationen är kritisk i Grekland” skriver affärstidningen CNBC. ”Politiska risker tillbaka i Europa” skriver SvD. ”Grekland kan komma att kastas ut ur euron” hotar ECB:s president Mario Draghi.
Vad är det som gör dessa herrar så rädda? Är det arbetslösheten i landet, som biter sig fast på nivåer runt 30 procent? Är det fattigdomen, bristen på vaccin, på mediciner? Är det faktumet att en generation håller på att gå förlorad, en generation som utbildade sig till tänderna men nu bara väntar, väntar, ser sina liv rinna bort, inte kan bilda familj...
Nej, detta skapar inga rubriker längre, får inga affärstidningar att oroa sig.
Vad som gör herrarna rädda är att för första gången i Europa kan den nya radikala vänstern hamna i regeringsställning. Det är historiskt. Vänsterpartiet Syriza har gått om socialdemokraterna, gått om högern, gått om kommunisterna och leder klart inför valet den 25 januari. Det kan till och med bli så att de får regera ensamma. Gyllene Gryning är det ingen som talar om längre: de ser ut att få runt 5 procent. I slaget om vem som kan förklara krisen har vänstern har vunnit överlägset över rasismen.
Vi ser nu en repris på valet 2012, då Europa piskade upp en hysteri: om grekerna röstade vänster, skulle de bestraffas hårt, ingen euro, inga lån, det skulle inte ens komma ut pengar ur bankomaterna dagen efter valet! Men den här gången är det annorlunda. Nu fungerar inte skräckpropagandan längre. Både rädslan och hoppet har gått nedåt, och många går och röstar med känslan att ”värre kan det i alla fall inte bli.”
Att grekerna går till vänster är helt rationellt. Det står klart att det program som trojkan (ECB, EU och IMF) har underkastat Grekland med hjälp av koalitionsregeringen har varit ett ekonomiskt fiasko. När Grekland gick in i trojkans program låg statsskulden på 120 procent och arbetslösheten på 13 procent. Idag ligger statsskulden på 177 procent och arbetslösheten på runt 30 procent. Ungdomsarbetslösheten har nått upp till siffror runt 60 procent. Utbildade ungdomar har lämnat landet en masse. Trojkan har haft fem år på sig och använt nära 300 miljarder euro–det slutar med att landet är i betydligt sämre kondition än då programmet inleddes.
Istället för att investera har man skurit ned, vilket har lett till att ekonomin krymper och skulden växer. De hundratals miljarder som trojkan lånat ut har enbart gått till att betala tillbaka landets gamla lån. De har gått in i Grekland, som betalar ränta på 3-5 procent, och sedan ut igen till de franska och tyska banker som lånat landet pengar. Som motkrav har Grekland tvingats att stänga 50 sjukhus, avskeda offentliganställda, privatisera järnväg, sälja ut stränder och sänka minimilönen. Det har rör sig om en gigantisk bankräddning à la USA, maskerad till räddningspaket för Grekland. Att ett land som befinner sig på randen till humanitär katastrof ska prioritera att betala ränta framför att rädda liv är naturligtvis absurt, och hade landet inte varit i euron hade det stoppat betalningarna för länge sedan.
Det här programmet kallade Jan Björklund i onsdagens riksdagsdebatt för ”framgångsrik krishantering”. Ett bevis på hur efterbliven svensk höger är, då till och med IMF har erkänt att det hela inte fungerat.
Jag har följt Syriza sedan 2011. Jag har träffat deras partiledare flera gånger, jag har samtalat med partistyrelsen, ungdomsförbundet, kvinnoförbundet, förre partiledaren, deras ideologer, varav en är son till Greklands f.d. ambassadör i Sverige, gick på gymnasiet här och har Wigforss som förebild. Deras sekreterare som jobbat på fabrik fram tills nu och blir skjutsad till jobbet på sin killes motorcykel.
Det är ett parti som genomgått en drastisk transformation på kort tid. För några år sedan var det en brokig koalition med runt 4 procent av rösterna, som man ofta kunde se på sociala forum i Malmö och Porto Alegre. Deras flagga är typisk för de nya vänsterpartierna: rött för socialism, lila för feminism, grönt för miljön. För partiets egen skull var det nog tur att de inte vann valet 2012. Då var de inte förberedda; de hade inte resurser eller folk. Men under de snart tre år som gått har de knutit till sig kompetenta ekonomer och rådgivare. På deras lista står nu både Varoufakis och Lapavitsas. De har växt också från basen, fått fler medlemmar som gjort ett imponerande arbete med frivilliga läkarkliniker som erbjuder vaccin åt de som inte har råd. De är mer förberedda än 2012. Vad som också skett är att de rört sig mot mitten och många i den radikalare vänstern talar nu om att Syriza kommer att bli den största besvikelsen någonsin, då de inte kommer att göra allt de lovat. Även jag har vissa tvivel. Att vilja stanna kvar i den tvångströja som euron är och samtidigt föra en självständig ekonomisk politik, får jag inte ihop. Jag ser inte heller att de infört stränga regler mot de socialdemokrater som strömmat in i partiet och fört med sig sitt klientelistiska beteende. Är Syriza inte försiktiga kommer det gamla systemet att befästa sig inuti det nya och äta upp det som en fjärilslarv.
Ett felslut skulle dock vara att säga ”de får inte misslyckas.” Det får de visst. Högern misslyckas hela tiden, försöker igen, misslyckas igen. För ett vänsterparti, som av naturen inleder med reformer, är det inte en idealisk situation att komma till makten med tom kassa, bara lån på halsen, banker som inte klarar stresstest och ett aggressivt finanskapital som hotar dem med straff. Grekland är inte heller Norge eller Venezuela med jättelika oljeresurser att ta av. Förvänta er alltså inga mirakel. Ett stort framsteg skulle dock vara om Syriza lyckades beskatta den grekiska handelsflottan–världens största.
Det här valet har två slagsidor. Det ena är den politiska situationen i själva Grekland. Här kommer Syriza brottas med ärvda problem som har mer med vilja och organisering att göra än med vänster/höger, exempelvis att få ordning på fastighetsregister och skattesystem. Det andra är den internationella påverkan valet kommer få. För efter Syriza kommer snart Podemos också i Spanien, och vi kan ha två vänsterpartier vid makten. Då kommer vänstervågen med all säkerhet att sprida sig norrut. För nu, nu utmanas nedskärningspolitiken på allvar. Håll i er, nu vänder det!
