Och det är fascinerande att se vilken lukrativ marknad det genast alstras kring dessa idéer. ”Skolcoacherna har fått uppdraget att i höst utbilda 50 förstelärare i Huddinge kommun” kan man exempelvis läsa på Skolcoachernas hemsida. På hemsidans meny finns vinjetten ”kunder” där man kan gå in och se vilka skolor och institutioner som Skolcoacherna jobbar med. Skolcoacherna har en vd, Helena Isacsson, som ”utbildar i kommunikation, coachning, ledarskap och affärsutveckling/entreprenörskap. Hon har arbetat länge i olika ledande befattningar samt som konsult och affärsutvecklare, både nationellt och internationellt.”
Det cv:t är en rätt talande bild av hur skolvärlden nu organiskt växer samman med en värld av företag och vinstintressen. Fritt skolval, friskolor och vinstintressen skapar i alla skolans dimensioner ett nytt kommersiellt klimat.
Jag vet inte hur många nya företag som vuxit fram i kölvattnet på de nya skolreformerna men det verkar finnas åtskilliga. Här har vi till exempel ”meriteringsföretaget” Arete Meritering, med Per Reinolf i ledningen. På deras hemsida kan man läsa: ”I Förstelärarmeritering Arete erbjuds lärare att med hjälp av beprövade verktyg arbeta fram en meritmapp som tydligt visar lärarens förstelärarkvalifikationer. Tidsplan: sex veckor. Löpande uppstarter.”
Vad är det här? Det här är den speciella typ av marknad som uppstår när det är skattebetalarna och inga andra som står för den ursprungliga kapitalackumulationen: Det utgår nämligen statsbidrag för detta. Staten står för förstelärarnas lönelyft. Och inte bara det. I alla fall när reformen lanserades hördes en del kritik mot att de lärare som ansökte om att bli förstelärare själva fick stå för en del av kostnaderna för meriteringen. Kritiken gick ut på att de lärare som har råd mer eller mindre kan köpa sig en bättre lön.
Men nu är det sommar och de tre skälen, som i den klassiska vitsen anförts för att bli lärare, är här: juni, juli, augusti. Jag pratar en het sommardag med en lärare som detta år lyckats bli förstelärare. Han ger ett mycket kluvet intryck. Han är stolt, ja, men han har också dåligt samvete. Som förstelärare får han femtusen mer i månadslön och för en lärarkår som känner sig svältfödd och aldrig uppskattad efter förtjänst är det naturligtvis fantastiskt. Men snart börjar han prata om problemen med det hela: att lärarkåren, alltså nere på lärarrumsnivå, skiktas. De som är framåt kan skaffa sig högre lön. Varje förstelärare skapar också ännu fler andra- och kanske tredjelärare, när alla börjar snegla på varandra. Och en ny hierarki är född.
Hierarkier skapar alltid statusångest. Och inte bara det: Hierarkier tenderar att gömma undan och låsa in kunskaper. Om någon som för närvarande bara är andralärare men satsar på att bli förstelärare – varför skulle hen med glädje berätta om sina pedagogiska insikter i lärarrummet? Någon annan kan ju exploatera hens kunskaper. När hierarkierna stärks bland lärarna är det troligt att det får effekter på alla skolans nivåer. Varför ska en förälder som engagerat slåss för sin unge nöja sig med att ungen bara har en andralärare och ingen förstelärare? Vad känner de motiverade eleverna när de märker att de fått en tredjelärare på halsen?
Det finns i dag en konservativ vurm för läraryrket. Den går hand i hand med ett nytt marknadstänkande där karriärbegreppet är centralt. Anseende, status och auktoritet minskade sakta men säkert för läraren under efterkrigstiden, i takt med att skolbarnen kom i centrum i stället. Jag minns när jag gick i småskolan: mina föräldrars direkt underdåniga respekt för Läraren. Föräldrarna satt tyst uppradade mot väggen i klassrummet under de så kallade åhörardagarna och sa inte ett ord. Ty Läraren var en upphöjd gestalt. En auktoritet.
Men när den svenska skolan var som minst segregerad och uppvisade de internationellt bästa resultaten rörde den sig och hade sedan länge rört sig mot mindre av hierarkier, mindre av betyg och mindre av auktoritetstro. Nu rör sig skolan på alla plan åt det motsatta hållet – och resultaten sjunker.
I spetsen för denna liberal-konservativa omvälvning går förstelärarna och, förstås, de företag som hjälper dem med meriteringen. Ironin är att även de flesta lärare kommer att förlora på de nya hierarkierna.
