Borgerligheten står på ett ben. Ett enda ben. Det heter marknadsliberalism. Ibland lönar det sig att försöka se politiken i en enda klargörande bild och vad jag då ser är en fantastiskt lustig bild av den samlade borgerligheten – i Sverige och i västvärlden – som uppsatt som en fågelholk på en enda hög och svajande pinne, fastsatt i en cement av marknadsliberalism, som lutar alltmer åt höger och det är då man ser hur väljarna faller av en och en ner i de högerextremas famn.

Så ser det faktiskt ut i stora delar av västvärlden och inte minst i Sverige. Borgerligheten är i kris. Det kan bli så att årets svenska val blir det sämsta i mannaminne – kanske någonsin – för den traditionella borgerligheten. I valet 1940 fick denna borgerlighet 42 procent av väljarkårens röster och det var länge det sämsta resultatet. I år kan det, i bästa fall, bli sämre.

Det konstiga är emellertid att det nästan aldrig hörs någon djupare debatt om denna borgerlighetens kris, som är så påfallande. Även inom vänstern och arbetarrörelsen har vi blivit så vana vid att fixera oss vid krisfenomenen på vår egen kant att ordet kris nästan fått en vänsterstämpel. Ändå är det ju så att de rödgröna partierna i Sverige under en generations tid de facto har kämpat hyggligt framgångsrikt för att ställa sig på fler ben än ett. Socialdemokratin, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vilar numera vart och ett på två eller tre ben, ekologi, feminism, fördelningspolitik. Okej, det finns massor att klaga på när det gäller den idépolitiska hettan, särskilt hos socialdemokratin. Men ändå: Dessa partier har, trots alla problem och trots ett förlorat maktinnehav de senaste åtta åren, på allvar ansträngt sig för att modernisera sig.

Någon gång måste det sägas att det finns en lång och ganska lyckad kamp för att skapa en ideologisk mångfald på den vänstra planhalvan i svensk politik.

Om, jag säger om, alliansen förlorar valet den 14 september och mister regeringsmakten kan vi vara säkra på att denna kris för borgerligheten kommer att uppenbara sig på allvar. Jag sätter en slant på att både Reinfeldt, Borg och Bildt då lämnar politiken – för någon lukrativ näringslivskarriär – och lämnar ett avlövat parti åt sitt öde. Det blir som när Alf Svensson lämnade partiledarposten i Kristdemokraterna: nästan inget blev kvar. Fantomsmärtorna känns varje gång Göran Hägglund öppnar munnen.

Borgerlighetens partier har på bara en generations tid gått från en relativt stor ideologisk mångfald till att bli extremt monokulturella. Centerpartiet under Annie Lööf är ett nyliberalt parti. Timbro lade partiet i ett neoliberalt syrabad, och Annie Lööf läste Ayn Rand och hade Margaret Thatcher som idol, vilket hon numera tiger om. Kristdemokraterna, i sin tur, har bara i retoriken kvar vissa värdekonservativa drag. I en utfrågning i måndags i P1 blev det väldigt tydligt att Hägglund måste gå ner i spagat mellan den medkännande konservatism han i retoriken bekänner sig till och den marknadsliberalism han i praktiken är helt lojal med.

Här är en politiker som illustrerar borgerlighetens kris kanske mer än någon annan: Anders Wijkman. Minns ni honom? Han var påtänkt som moderat partiledare en gång, men passade inte in. Sedan blev han kristdemokrat. Men passade inte in där heller. Idag är han en viktig röst i klimatdebatten och förvaltar något slags progressiv och civilisationskritisk konservatism i klimat- och miljöfrågorna, när han ifrågasätter tillväxt och fossilsamhälle. Men en sådan figur har borgerligheten icke längre någon plats för.

Ännu på 80-talet kunde man möta unga KDU:are som kändes nästan lika radikala som jag själv i frågor om exempelvis global rättvisa. På 70-talet stötte jag på unga centerpartister i folkkampanjen mot kärnkraft som förordade något slags radikal decentralisering och avskydde de rena marknadskrafterna som ödelade landsbygden. En socialliberal folkpartist som Bengt Westerberg passar idag snarare bättre i socialdemokratin eller Miljöpartiet än i ett nyliberalt och nyauktoritärt Folkpartiet. Och så vidare.

Borgerligheten har blivit så idépolitiskt enahanda och monoton att jag tror att den är på väg att döma sig själv till 30 år av kris. Jag finner det ytterst märkligt att det borgerliga kommentariatet på alla stora ledarsidor aldrig vågar diskutera denna utarmning av den egna politiska kulturen. Är de helt enkelt oförmögna att diskutera detta? Jag tror det.

Borgerligheten står på ett enda ben och som jag nyss skrev så ser jag framför mig hur fågelholken däruppe lutar alltmer och väljare faller av och landar i de högerextremas öppna famn. För kom ihåg: ett skäl till att nazismen på 30-talet aldrig blev stor i Sverige var att det fanns en traditionell borgerlighet som rymde tillräckligt med mångfald för att fånga upp de missnöjda.

Ibland måste man vara glad. Jag är glad över att vänstern i vid mening kämpat sig till en ideologisk mångfald. Det har inte den traditionella borgerligheten. Den har en enda ideologisk tankefigur i huvudet: marknadsliberalism.