De flesta delar nog min känsla av ett tilltagande mörker vid praktiskt taget alla världshorisonter. Ur radio, tv och nät väller katastrofbilderna över oss som berättar om miljoner på flykt och tusentals som omkommer när de flyr. Samtidigt når oss den ena mer bestialiska rapporten än den andra om IS grymheter och till och med förstörelse av historiska minnen. Det förtvivlade läget i Mellanöstern fogas till andra katastrofer: smältande glaciärer, växande högerextremism och europeisk massarbetslöshet på grund av åtstramningspolitiken.

Det är svårt att se mycket annat än mörker just nu. Men jag fruktar att själva definitionen av de väldiga flyktingströmmarna som en ”katastrof” i sig tenderar att göra oss än mer vanmäktiga. Flyktingströmmen beskrivs egentligen som ett slags naturkatastrof (som mest drabbar Europa) och som ett resultat av bland annat den ondska som IS står för. Ändå har mycket av denna ”flyktingkatastrof” identifierbara politiska orsaker och det förvånar mig djupt att de inte oftare dras fram i ljuset.

Vi lever i skuggan av det folkrättsvidriga invasionskrig som den amerikanske presidenten Georg Bush inledde mot Irak våren 2003. På gatorna världen över strömmade otaliga människor ut för att demonstrera mot Bushs planer; det kan ha rört sig om de största demonstrationerna i modern tid. Massor av människor kände på sig att dessa krigsplaner skulle få enorma, världshistoriska effekter. Krigshetsarna vann emellertid. Även i Sverige trädde starka röster fram som hett förordade kriget och även ville att Sverige skulle delta.

Saddam Husseins militärapparat krossades ganska snabbt. Bush deklarerade att Operation Iraqi Freedom var över och i Bagdad slets statyer av den avskydde diktatorn Saddam Hussein ner.

Därefter öppnades alla helvetets portar. Före invasionen var terrororganisationer som Al-Qaida knappt närvarande i landet. Efter några år fanns de där och fångade skickligt upp besvikelsen hos Iraks sunnimuslimska befolkning, vars elitskikt tidigare styrt landet men nu förödmjukades. Ändå var det Islamska staten i Irak och Syrien som skulle bli barbariets avantegarde och massrörelse och några år senare plötsligt träda fram med en våldsam kraft och omdefiniera praktiskt taget hela världspolitiken. Mellanösternreportern Alexander Cockburn har i en bok nyligen pekat på USA:s skuld till IS framväxt – det är ingen tvekan om att IS snabba expansion och ofta chockerande militära effektivitet aldrig hade kommit till stånd utan den amerikanska invasionens ödeläggelse av det irakiska samhället.

När jag ibland nämner att den amerikanska invasionen och den irakiska statens och samhällets kollaps är huvudförklaringen till IS framgångar märker jag att människor stirrar förvånat på mig. Det har nästan blivit tabu att nämna detta orsakssammanhang; det kan avfärdas som sedvanlig antiamerikanism. Då hjälper det heller inte att man försöker påvisa komplexiteten i skeendet: Ett verkligt positivt resultat av såväl Gulfkriget 1990 som invasionen 2003 blev ju det irakiska Kurdistans i det närmaste självständiga roll.

I söndags var jag på Sergels Torg på en demonstration mot IS massmördande. Journalisten Mustafa Can höll ett fantastiskt tal. Han hade nyligen besökt Kobane. Bland åhörarna stod jag och pratade med svenska kurder som jag träffat i åttiotalets början när de flydde från Turkiet. Sedan steg folkpartisten Fredrik Malm upp på scenen. Han höll ett engagerat och på många sätt initierat tal mot IS. Men hans återkommande slagord var att det nu finns en tydlig gräns mellan ”barbari” – de andra – och ”civilisation” (vi). Självklart kan de allra flesta ställa upp på karaktäriseringen av IS som barba. Men samme Fredrik Malm stod 2003 på barrikaderna och försvarade USA:s invasion av Irak, den avgörande handling som bidrog till att föda IS, och det sade han förstås inget om.

När inga förklaringar ges till de monstruositeter som hemsöker världen smälter de ner till en slags ondska inför vilken vi står än mer vanmäktiga. Flyktingsströmmarna blir till ”katastrofer”, utlyfta ur all politisk historia.

Numera pågår det bland statsvetare världen över en växande diskussion om hur IS bör förstås och en analys är att terrororganisationen faktiskt är i färd med att bygga en regelrätt stat. (I SvD 5 maj skriver Per Jönsson, på Utrikespolitiska institutet, om detta). Jonathan Powell, som tidigare arbetat för brittiska Labourregeringar, menar i boken Talking to terrorists att förr eller senare måste västvärlden sätta sig ner och förhandla med IS. När man först hör sådana tankegångar ryggar man onekligen tillbaka men på lång sikt är det kanske där västvärlden hamnar.

Det hjälper inte en enda flykting att vi försöker förstå varför IS växte fram. Och inga förklaringar av IS ursäktar vad de gör. Samtidigt är det helt avgörande att flyktingströmmar och övergrepp inte reduceras till uttryck för en ondska som vi inte kan begripa. När orsakssammanhang uppdagas tänker vi klarare och kanske blir vi också litet mindre pessimistiska.