Ebba Busch (KD) tycks vara särskilt influerad av tankesättet. Verkligheten spelar ingen roll, bara hennes ord och vilja är viktiga. Med den taktiken har hon nyligen lyckats manifestera att ett opinionsstöd på 2,8 procent (SCB) för Kristdemokraterna, är något bra.

Det är historiskt lågt. Och ett förlorat mandat och 5,7 procent för KD i Europaparlamentsvalet är också osedvanligt uselt. Ändå gick Ebba Busch upp på scen och kallade det en seger, och en ökning. Det var det nu inte, men skam den som ger sig. 

Enligt Ebba Busch har SCB-mätningen till exempel inte tagit hänsyn till när hon borrade klackarna i marken under valrörelsen och gormade om att EU borde kasta ut alla muslimer som “vill stena” folk.

Förstanamnet Alice Teodorescu Måwe, senaste året mest känd för att kalla allt som rör sig antisemitiskt, hur många barn som än bombas eller svälter ihjäl på Gazaremsan, har själv börjat saluföra en finborgerligare variant av Jimmie Åkessons folkutbytesteorier.

Tjej-SD växlar upp, men verkligheten tuffar vidare med allt kallare känslor inför hatretorik och öppen rasism. Vore det val i dag skulle KD kastas ut med huvudet före, som om väljarna längtar efter en enda röst inom borgerligheten som säger att pensionärer kanske också förtjänar att ha det bra.

Ändå är Busch säker på att hennes väg är KD:s väg framåt. Ska Sverige kröna en drottning av manifesteringar vet vi alltså var kronan hör hemma.