Miljöpartiet måste noga reflektera över hur han kunde föras fram i ledande position, hur det gick till när han blev statsråd.
Gröna väljare förtjänar ett svar.
Men absolut ingen – inte Miljöpartiet, inte svensk politisk debatt – har det minsta att tjäna på en epilog där Mehmet Kaplan och Yasri Khan (som vägrade skaka hand med en kvinnlig reporter med hänvisning till sin muslimska uppfostran) utpekas som pionjärtrupp vars dolda syfte är att underminera den sekulära demokratin.
Sociala medier dryper av den sortens konspirationsteorier. ”Om nu MP infiltrerats av islamister och 40 procent av journalister har MP-sympatier ... Det svindlar lite nu”, skriver författaren Katerina Janouch på Twitter till sina drygt 20 000 följare. Att hon tar för givet att Miljöpartiet är ockuperat av islamister, och även misstänker att medierna kan vara drabbade, är möjligen inte förvånande efter hennes funderingar kring att rasistiska huliganer startat ”inbördeskrig mot det marockanska gatuslöddret”. Nu undrar hon hur det står till med Socialdemokraterna. Har islamisterna slagit klorna även i regeringens och landets största parti?
”Vi börjar närma oss en punkt då Stefan Löfven måste acceptera att Miljöpartiet i regeringen är ett hot mot nationens säkerhet”, hävdar Malin Lundgren, en annan twittrare med många följare.
Om några veckor håller Miljöpartiet kongress. Jag skulle önska att språkrören då tvingas ge besked vad gäller Vattenfall och migration, att medlemmarna kräver en regeringsmedverkan som speglar partiets centrala värderingar. Men jag befarar att just dessa frågor delvis kommer att skymmas av scenariot att en mängd islamister i lönndom organiserat sig för att bygga en plattform inom Miljöpartiet.
Att upphetsade tyckare i sociala medier tänder vårdkasar är en sak. Det brukar de göra. Men anklagelsen att Miljöpartiet infiltrerats av islamister – låtit det ske genom naiv mångfaldsiver – dominerar fullständigt rapporteringen kring svensk politik.
Lars Nicander, forskare på Försvarshögskolan, säger till TV4 Nyheter:
”Jag ser en likhet med hur sovjetkommunismen agerade under det kalla kriget när man försökte infiltrera olika demokratiska partier och den metodiken kan vi se liknande effekter på idag när folk som står nära Muslimska brödraskapet, som är ett islamistiskt parti, uppenbarligen fått ett stort fotfäste inom Miljöpartiet.”
Det här uttalandet fortplantar sig. Utan prövande följdfrågor. Vad har han för belägg för koordinerad infiltration? Exakt hur stort är islamismens fotfäste? Det senare hade även Nalin Pekgul svårt att precisera när hon medverkade i söndagens Agenda.
Många har uppenbarligen ett behov att extrapolera fallen Mehmet Kaplan och Yasri Khan till ett mönster.
”Låt minister Aida Hadžialić (S) ta över demokratifrågorna. Hon uppvisar en rakryggad sekulär klarsynthet när det gäller islamism och kulturrelativism som impregnerar Miljöpartiet”, skriver Jenny Sonesson – som alltså vill entlediga Alice Bah Kuhnke – i Dagens Samhälle.
”Regeringen styr riket och Miljöpartiet utgör en del av regeringen så ja, vi har rätt att få veta om partiet är infiltrerat av extremister”, twittrar Maria Abrahamsson.
Hon är riksdagsledamot för Moderaterna, vars partisekreterare Tomas Tobé uppger att han är orolig för att islamistiska idéer kan ha inflytande över regeringen.
Ledande företrädare för den borgerliga oppositionen anammar misstanken om islamistisk infiltration. Kanske ser de en möjlighet att skada regeringen. Rasera dess förtroende. Även om spekulationer angående smygislamisering av Miljöpartiet snart skulle visa sig vara föga mer än spekulationer. Men kanske är oron inte bara opportunistiskt strategisk. Vad betyder det om den istället är alldeles äkta?
Till att börja med att många svenska politiker har nära till föreställningen att fundamentalistiska muslimer, via etablerade partier, verkar för att manipulera det svenska samhället och utplåna ”svenska värderingar” (citat från Anna Kinberg Batra).
Här börjar det bli riktigt obehagligt.
De svepande utspelen mot Miljöpartiet tangerar en konspirationsteori, enligt vilken Europa är under ideologisk attack av islam, som använder migration och nativitet som vapen för att på sikt härska kontinenten. Den så kallade counterjihadrörelsen är förvissad om att ett kultur- och religionskrig utkämpas. Islam är ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”, skrev Jimmie Åkesson i Aftonbladet för snart ett decennium sedan.
En politiker ska kunna kritisera vad Mehmet Kaplan sagt och gjort. En politiker ska kunna kritisera att Miljöpartiet inte tar avstånd från hans överträdelser. Men när en politiker talar om ”regeringens samröre med extremism” (Anna Kinberg Batra) eller om ”att bekämpa hedersförtrycket är den största jämställdhetsutmaningen” (Jan Björklund), faller diskussionen till en nivå där tidigare bara Sverigedemokraterna befunnit sig.
Nu har vi på fullaste allvar ett samtal som tycks utgå från att ett riksdagsparti kuppats av islamister – lokalt, regionalt, nationellt.
”Jag vill vara tydlig med att det finns inga belägg eller bevis för att någon med islamistisk agenda har påverkat Miljöpartiet i den riktningen”, säger partisekreterare Anders Wallner i Agenda.
Politiker och opinionsbildare som har andra avsikter än polarisering bör hålla inne med gissningar tills bevis presenteras. (Just nu granskar medierna varje miljöpartistisk folkvald och motion.) Om bevis helt enkelt inte finns? Då bör många skämmas. Och fundera på vilka strömningar som tjänar på samlingen bakom en i grunden islamofob konspirationsteori.
