Extremismen – att med misslyckade ekonomiska dogmer förstöra ett lands ekonomi.
Populismen – att med lögner, fördomar och myter om Greklands folk skapa stöd för förstörelsen.
Men retoriken från euroländernas ledare mot Syriza föll samman när man plötsligt uteslöt landet ur eurogruppens möte. Orsak: man vägrar acceptera den grekiska folkomröstningen.
Det är faktiskt något helt unikt som sker inom EU-politiken idag. Under tysk ledning har finansministrar försökt detaljstyra ett annat lands politik och det på ett sätt som inte ens den mest EU-kritiska vänsterdramatiker skulle kunna författa.
Man säger nej när Greklands regering föreslår höjda skatter för rika och vinstrika företag.
Man säger nej när det föreslås nedskärningar i försvaret.
Istället kräver man sänkta fattigpensioner, sänkta löner och höjd matmoms.
Inget annat duger.
Det är en extrem åtstramning i ett land där ekonomin fallit fritt på grund av tidigare åtstramningar. Och där den svarta ekonomin till slut blir det enda folk har kvar.
Varför slåss EU:s elit för det?
Till och med Internationella valutafonden (IMF) erkänner ju att åtstramningspolitiken har misslyckats.
Som ekonomen Paul Krugman visade i ett enkelt diagram igår.
Se på Greklands verkliga BNP-utveckling sedan åtstramningarna började, och jämför med IMF:s prognos.
Så det är inte ekonomi som ligger bakom eurogruppens beslut.
Utan politik.
Om inte Syriza accepterar den politik som de borgerliga regeringarna i EU vill tvinga på dem säger finansministrarna nej till varje kompromiss och varje förslag.
I svenska medier framställs Syriza som oansvarigt och krånglande. Men i själva verket har Syriza gått mycket längre än vad man blev vald på att genomföra. Ändå vägrar EU:s ledning.
Det finns självklart en orsak och den har inget med grekiska pensioner eller banker att göra. Syriza är den första regering som gått emot eurostaternas åtstramningspolitik. Men det stora hotet mot de borgerliga regeringarna är att samma typ av rörelser växer runtom i Europa.
På Irland får Sinn Fein en fjärdedel av väljarna bakom sig. I Portugal samlar en ny vänster redan en tiondel. I Spanien har Podemos omkring en tredjedel av väljarna. Och även i Tyskland är det socialistiska Die Linke som är de enda som agerar mot de åtstramningar som även skadar tyska löntagare.
Den borgerliga makten inom EU hotas på grund av åtstramningspolitikens misslyckande. Det eurostaternas finansministrar då gör är att försöka krossa Syriza.
Alexis Tsipras svar är inte oväntat. Syriza har hela tiden lovat att genomföra en folkomröstning av det slutförslag som de ställs inför.
När man nu gjorde det – då man faktiskt hade ett slutbud – fick de andra euroledarna panik. Man vägrade förlänga stödpaketet i ett direkt försök att stoppa folkomröstningen.
För EU:s elit verkar det vara farligare med en folkomröstning än med något annat.
Ekonomi får inte underställas folkliga beslut, är tanken.
Det är ett extremt maktspel vi ser och de borgerliga mediekommentatorer som fjantat sig om finansminister Yanis Varoufakis skinnjacka, motorcykel och kunnande i ”spelteori” borde generat nu försöka titta på vad de egna ledarna egentligen sysslar med.
En folkomröstning om en krisöverenskommelse är väl ändå det demokrati ska handla om? Oberoende om folk vill acceptera eller inte så är det väl ett sånt besked som ska styra en regering.
Fundera på detta enkla: Varför är EU-eliten så rädd för rak demokrati?
Greklands medier styrs av oligarker från den gamla tiden. Syriza kommer stå svagt inför en medial anstormning och i tidsnöd med stor osäkerhet inom partiet. Att ändå kräva folklig legitimitet visar på ett stort politiskt mod och är självklart raka motsatsen till den syn på politik som borgerliga ministrar inom EU har.
Det Syriza slagits för – ett stopp på åtstramningspolitiken – har nu vuxit till en utmaning av hela den teknokratiska makten i Bryssel.
Självklart kommer de angripas och kallas oansvariga av alla borgerliga medier.
Men kom ihåg två saker nu. De famösa lånen till Grekland har aldrig gått till Greklands folk eller regering, utan de gick direkt till att lösa ut tyska och franska bankers säkerheter. Syriza har aldrig krävt nya lån, bara att det avtal som redan finns ska slutföras. Det är EU-eliten som hela tiden pressat Syriza, ställt nya krav och vägrat Tsipra med flera att faktiskt regera och skapa en budget i praktiken.
Greklandskrisen handlar om att stoppa en vänsterregering och stoppa alla försök till en ny politik inom EU.
Det här maktspelet från eurons finansministrar är extremistiskt i ordets verkliga betydelse.
Och farligt.
För om man lyckas krossa all vänsteropposition inom EU så återstår bara högerextremism för den som vill något annat än det Bryssel dikterar.
Syrizas politisk kamp handlar om demokrati och därmed också om oss. Partiet går idag längst fram i en politisk strid om Europas ekonomiska politik. De borde ha kraftfullt stöd från Europas fackföreningar, socialdemokrati, miljöpartier och vänster.
Istället står de flesta vid sidan om och ser på när EU-eliten saboterar en folkvald regerings försök.
Det är kanske det mest skrämmande. Den totala bristen på solidaritet och politiskt mod från alla som borde veta bättre.
