Vill man förstå ett lands politiska situation, titta på dess satir. Genom Europa går skämtlinjen ungefär mellan Frankrike och Spanien.
Norr om denna linje skämtas det om människor. Muslimer, vita kränkta män, hipsters, feminister eller ”white trash”.
Söder om denna linje skämtas det om eliten. De spanska satirtidningarna driver med bankirer, korrupta politiker, kungafamiljen och mediepersonligheter. Som Jueves, (Torsdag) – tidningen som alltid kommer ut på fredagar – och Mongolia ”Satirisk tidning utan något som helst budskap”. Mongolias juninummer är tillägnat bankiren Rodrigo Rato, före detta IMF-chef och högerpolitiker, nu häktad för pengatvätt. De driver med hur korkad han såg ut som ung, hans sexualitet och att han försöker sälja allt han än lägger tassarna på. Det är skoningslöst.
Skiljelinjen mellan nord och syd börjar bli allt tydligare. På båda sidorna är vi arga, men i norr riktar vi vår ilska mot varandra. I syd riktar de ilskan uppåt. I norr refererar ”vi och de” till färgen på huden. I söder betyder ”vi och de” folket och eliten. I norr växer högerpopulism. I söder växer vänsterpopulism. Och efter de spanska lokalvalen står det klart: det är en politisk revolution som håller på att äga rum. Tvåpartisystemet, som regerat Spanien sedan diktaturens fall, är på väg att vittra bort. I Madrid, Barcelona, Zaragoza och flera andra viktiga städer tar nu de nya krafterna – Podemos, Ciudadanos, Unidad Popular – makten i olika koalitioner.
Det är början av juni när jag kommer till i staden Alicante i Valencia. Överallt syns politisk graffiti. Konst, rim, matematik, slang, allt används för att häckla makten. Jag är där för att träffa en grupp feminister och politiska aktivister. En universitetsprofessor sitter på sitt kontor och säger till mig utan pardon: ”Våra politiker är ena korrupta jävlar! Nu är det dags att de försvinner!” En student berättar att hon aldrig röstat förut, men att hon i Podemos äntligen hittat några som talar till henne: som ung och utan framtidsutsikter och som mest studerar för att det inte finns jobb. En pensionerad feministisk aktivist säger att hon är tveksam till Podemos eftersom de inte tagit ställning i prostitutionsfrågan, men att hon röstade på dem för att en känd feminist fanns på listan. En av de som tagit plats i Alicantes kommunfullmäktige är den lesbiska komikern Marisol la Roja, som är så rolig att vi får maten gratis på restaurangen för att servitörerna älskar hennes humor.
Etablissemanget gör allt för att slå tillbaka. I och med ”Ley Mordaza”, munkavlelagen, kan vem som helst bötfällas för att ha deltagit i demonstrationer. Nyligen dömdes åtta personer till tre års fängelse för att ha deltagit i de indignerades protester. Vad de gjort? En hade ”omringat en parlamentariker och skrikit slagord”. En annan hade ”smutsat ner en politikers jacka och väska med spray”. Tre hade ”ställt sig framför en parlamentariker med korsade armar, vilket är en hotfull gest, och klagat på nedskärningarna”. Tre års fängelse för detta. Den härskande klassen använder sig av alla sina medel för att hålla sig kvar. Men nu hörs ”tick, tack, tick tack” och i november kan deras tid vara ute.
Nu undrar alla: Hur har de gjort? Hur kan Podemos ha blivit så stora på bara drygt ett år? Naturligtvis har de inte uppstått i ett vakuum. Först kom krisen, sedan de stora torgprotesterna, sedan generalstrejker, direkt aktion mot vräkningar och övertaganden av fabriker. Men att motståndet skulle kanaliseras politiskt var inte en självklarhet. I boken Den spanske sensasjonen Podemos beskriver den norska journalisten Lotta Elstad deras strategi, som är närmast leninistisk. Det handlar inte om att övertyga människor ideologiskt, utan om att föra samman människor med liknande intressen. De undviker konstant laddade ord som höger, vänster, arbetare. Istället talar de om demokrati kontra oligarki, nytt kontra gammalt, folket kontra kasten. När de kallas populister invänder de att det är högerpartiet som kallar sig Partido Popular.
Varför är det vänsterpopulism som växer i Sydeuropa, och högerpopulism i norr? Ja, invandring beror det inte på. Det är till länderna i Sydeuropa som alla flyktingar först anländer, och ofta stannar i, på grund av Dublinförordningen. Det beror inte heller på att folk i Sydeuropa skulle vara mindre rasistiska. Hela tiden hör jag rasistiskt snack om ”moros” och ”sudacas” (araber och sydamerikaner). Ändå saknar Spanien ett parti av SD:s eller Front Nationals typ. Rasismen kommer inte att ge människorna jobb, hus och framtid, därför röstar de inte på den.
När fattar vi detta? När fattar vi i norr att det inte är andra människor som är våra fiender? När slutar vi sätta epitet på folk och hata varandra, och gå ihop mot de som skor sig på oss? Som vi inte ens vågar driva med för att det anses opassande? Och som vi, för övrigt, knappt vet vad de heter?
