Först den goda nyheten: den svenska modellen vinner mark. De senaste åren har Norge, Island, Kanada, Nordirland och Frankrike röstat igenom sexköpslagar och allt fler länder beslutar att rikta in sig på efterfrågan – det vill säga, på den sexköpande mannens ansvar.
Förra året röstade EU-parlamentet igenom en rapport som konstaterade att den svenska modellen var den som fungerat bäst för att stoppa människohandel och utlyste ett forskningsprojekt på 2,5 miljoner euro för ett studera efterfrågan.
Det här betyder också att prostitutionsförespråkarna har ändrat taktik. Mindre av synlig agitation, bloggande och närvaro i feministkretsar och hbtq-rörelser. Istället lobbyism mot berörda institutioner, inriktning på EU, regeringar och organisationer som Amnesty och ILO. Samt skapandet av egna organisationer med snarlika namn som anti-traffickinggrupper (se GAATW, prostitutionslobbyns grupp, grundad sex år efter CATW, feministisk anti-traffickingorganisation).
Nu till den dåliga nyheten: Det var precis en sådan grupp som tog hem EU-projektet om efterfrågan. Projektet DemandAT ser vid en första anblick ut att möta kriterierna: det ”ska utforska efterfrågan på trafficking”, de skriver att ”för lite uppmärksamhet har ägnats köparna själva” och att avsikten är att göra en ”empirisk djupanalys av efterfrågan på människohandel”.
Tittar man närmare på de forskare som valts ut upptäcker man dock något mystiskt. Här sitter nämligen Europas främsta förespråkare för legalisering av sexindustrin. Som den holländska politikern och lobbyisten Marieke van Doorninck. Hon har suttit i styrelsen för så gott som alla den holländska sexindustrins organisationer, bland annat ökända De Graaf Stichting och startat organisationer som kallar sig för ”grupper för sexarbetares rättigheter” som ICRSE – naturligtvis utan att ha varit prostituerad själv. Samt en representant för La Strada: en NGO av holländskt ursprung som riktar in sig på att arbeta för legalisering av prostitution i Östeuropa under förevändning att minska trafficking.
Sverige har också en representant. En doktorandstudent från Lunds universitet. Hon är inte färdig med sin avhandling och har inte publicerat någon referentgranskad artikel i ämnet eller i vetenskaplig tidskrift över huvud taget. Hon har inte heller gjort någon studie om trafficking eller efterfrågan, de ämnen som projektet ska handla om. Så hur kom det sig att hon handplockades till projektet? Jo, hon heter Petra Östergren och är den mest högljudda kritikern av den svenska sexköpslagen de senaste femton åren. Tillika den enda antropolog i Sverige som fått sin doktorandtjänst finansierad av Ax-son Johnsons stiftelse.
Östergren har nu fått 300 000 euro för att leda det svenska teamet. Tillsammans med kända prostitutionslobbyister samt forskare utan kompetens i ämnet ska hon värdera åtgärder mot trafficking – exempelvis den svenska sexköpslagen. Är det någon som tror att resultatet kommer att bli objektivt?
Jag mejlar Albert Kraler, initiativtagare till projektet. Jag frågar på vilka meriter forskarna valts ut. Han svarar att de valts ut på grundval av tidigare studier. När jag ber honom visa vilka studier, och om någon av deltagarna i projektet någonsin utfört en studie på män som köper sex skriver han att ”vi är inte primärt intresserade av att förstå varför män köper sex. Vi studerar inte prostitution empiriskt. Snarare vill vi studera effekten av olika lagar som reglerar prostitution”. Det vill säga: de tänker inte alls göra det som står i projektbeskrivningen – de tänker göra något helt annat. När jag frågar igen om projektbeskrivningen alltså inte stämmer svarar han argt att ”Du verkar ha starka åsikter om detta” och att han ”inte tänker slösa tid på att försvara projektet”.
Han tillägger dock att Östergren inte kommer att vara ensam i den svenska gruppen. Till sin hjälp har hon – Don Kulick. Just det, mannen som kallat sexköpare ”de queeraste människorna just nu” och som gått från att försvara 400 000 svenska mäns rätt att köpa sex för att på senare tid hylla funktionshindrade män som åker till Thailand och köper sex.
Att denna grupp av kända lobbyister ska utvärdera EU:s insatser mot trafficking är som ett dåligt skämt. De främsta europeiska forskarna på ämnet: Julia O’Connell Davidson, Sven-Axel Månsson med över trettiofem år av studier på just efterfrågan, är helt förbigångna. De övriga forskarna i DemandAT-gruppen har över huvudtaget aldrig studerat prostitution, utan riktat in sig på migration, fiske, jordbruk och gränspolitik – något som har helt andra mekanismer än mäns intresse av att köpa sex. Och vilka ska se över projektet? Ingen annan än sexindustrins egen NGO – GAATW.
Är den svenska regeringen medveten om att Sverige ska representeras av människor som inte bara motsätter sig den svenska hållningen vad gäller prostitution, utan också saknar relevant kompetens?
Är Sveriges deltagande i projektet förenligt med en feministisk utrikespolitik?
Är ansvariga EU-kommissionärer medvetna om att de skattepengar som skulle gå till att studera efterfrågan, nu hamnar i gapet på några av våra mest samvetslösa lobbyister?
