Denna tid är nu slut. Idealismen är död, retoriken är meningslös. Det pågår ett ekonomiskt krig.
Tydligt är att Europas härskande klass inte går att förhandla med. Om Syrizas ledarskap närde ett sådant hopp, berusade av sina egna argument om den goda euron, borde det ha försvunnit nu. EU-eliten är inte mottaglig för ekonomiska argument, de är ointresserade av sina egna ideal, de respekterar inte demokrati. De följer inte sina egna regler och förvandlar sina institutioner, som ECB, till politiska kamporgan. De hotar med att skapa ekonomiskt kaos och inbördeskrig i Grekland om de inte får som de vill.
För första gången i EU:s historia erkänner en premiärminister att han blivit direkt hotad och utpressad av sina EU-partners. Tsipras var på väg ut när trojkan svarade ”om ni inte accepterar försätter vi er i konkurs och konfiskerar folkets besparingar.” Varoufakis beskriver deras ”tomma blickar”, repliker som ”Du har rätt i vad du säger, men vi tänker krossa er i alla fall” och Schäubles flagrant antidemokratiska ord ”vi kan aldrig tillåta att val ändrar något.” Minns Ernest Mandel ord från 1980 om att kapitalet, för att möta kriser, kommer att införa regimer som kanske inte liknar diktaturer till formen, men vidtar samma åtgärder vad gäller att avskaffa demokrati och sänka löner. Har ni inte läst Mandel är det hög tid nu.
Det är också tydligt att utrymmet för att bedriva socialdemokratisk, keynesiansk politik i eurozonens periferi inte existerar. Papandreou försökte, även han ville 2011 ha en folkomröstning om sparpaketen men tvingades avgå efter press från Merkel och Sarkozy, och ersattes av en bankchef. Det var den första statskuppen.
Papandreou sade då uppgivet till mig att Trotskij haft rätt: man kan inte ha socialism i ett land. Efter detta kollapsade PASOK och regerade vidare som ett tomt skal. Det grekiska parlamentet har inte tillåtits fatta egna beslut, endast röstat ja eller nej till de olika diktaten som kommit per mail från Berlin och Bryssel.
Syriza och Tsipras försökte fylla det tomrum som uppstod efter socialdemokratins kollaps, essentiellt med krav på att återupprätta välfärdsstaten och ta tillbaka rättigheter som kollektivavtal, strejkrätt, stoppa privatiseringar m.m.
Om någon trodde att det var så enkelt som att skapa ett nytt ledarskap och ett nytt namn åt socialdemokratin ser vi nu att de stöter på samma mur från de härskande klasserna. Då EU-eliten inte kunde förhindra folkomröstningen denna gång beslutade de sig helt sonika för att ignorera resultatet och tvinga på Grekland ett avtal som är likadant som det de röstade nej till, i flera avseenden värre: särskilt vad gäller finanssystemet och självständigheten av de grekiska institutionerna som ELSTAT, samt att allt, precis allt, ska säljas ut. Det var den andra statskuppen.
Syrizas accepterande av avtalet är ett fruktansvärt historiskt misstag. Det har talats mycket om att Syriza inte hade något val, och det är tveklöst så att en konkurs nu med påföljande devalvering skulle ha varit mer kännbar, under en begränsad tid, än den interna devalvering som pågått i fem år. Men detta har vi vetat om länge, och Tsipras sa själv att han planerade att sätta hårt mot hårt i förhandlingarna och hota med Grexit. Röstar folket nej, är det nej som gäller. Annars varför ens ha folkomröstning? Med detta avtal blir Grekland en slav åt Berlin för obegränsad framtid och Syriza får precis samma roll som PASOK: att verkställa slavägarnas order. Oroande är Pablo Iglesias ord om att han förstår att de accepterat avtalet. Vad håller du på med, Pablo? Ska du undergräva den nya vänstern innan den kommit igång?
Syriza hade möjligheten att göra en grande finale på sitt retoriska uppbyggande som räddaren av det europeiska projektet. De kunde ha sagt: vårt folk vill ej ha sparpaket, vi vill ha tillväxt, vi vill ha en hållbar monetär union osv–ni vill uppenbarligen förstöra allt detta, må så vara, men det är inte vårt fel. Nu är farsen slut, vi ger er inte en krona mer, tack och adjö. Långivarna skulle inte lida några betydande ekonomiska förluster, men den historiska moraliska skulden skulle ligga på dem, som vägrat förhandla och krossat Grekland. Det har länge funnits ett team inom Syriza som förberett en Grexit. De kunde ha klivit fram nu.
Istället har de accepterat sin roll som slavar.
I sin oförmåga att ta tillvara på ögonblicket påminner de om de ryska socialisterna, som i februari 1917 hade massorna bakom sig, folket hade intagit Moskva och Petrograd, borgarklassen var korrupt och liberalerna bad socialisterna i darrande ton: ”Ta makten, ni kan arrestera oss alla.” Socialisterna, som fick kalla fötter och hade läst att kapitalismen måste införas före socialismen, svarade: ”Nej, ni tar makten, men lova att vi får yttrandefrihet.” Det första Lenin sa när han anlände, redan innan han gick av tåget, var: ”Vad är det med er, varför tog ni inte makten?”
Hade de gjort det då, hade de kunnat ekonomisera och slippa göra ytterligare en revolution samma år, som Victor Serge skrivit.
På samma sätt släpar Syrizas ledarskap efter folket. Människor i Grekland har radikaliserats under dessa år, de är medvetna om svårigheterna, de visade tydligt sin vilja i senaste två valen och strejker fortsätter att avlösa varandra. De är återigen ute på gatorna emot avtalet. Så: Vad händer nu?
För det första, tro inte på de olyckskorpar som ser en chans för Gyllene Gryning. En splittring inom vänstern som nu visar sig vara produktiv är den mellan Syriza och KKE. I KKE har socialisterna ett kort i bakfickan, obefläckat av samarbete med trojkan. Här förstår vi behovet av att alltid bevara en fraktion av dogmatiker. Jag tror själv inte att de kan ta över, och de beter sig helt irrationellt inte minst genom att trycka egna ogiltiga valsedlar till folkomröstningen, men deras argument ljuder nu klarare och kan vinna i styrka.
Intressant och föga analyserat är: vad vill den härskande klassen? Varför driver de in Sydeuropa på en väg mot noll tillväxt, stagnation och ekonomiskt vansinne? Naturligtvis vill de lägga beslag på tillgångarna men det kan också vara så att valutans stabilitet kommit att bli viktigare än reell tillväxt. Detta ger ytterligare tyngd åt argumentet att de i själva verket inte vill ha en Grexit, vilket gav Syriza ett verkligt maktmedel i euron som de inte använde sig av fullt ut.
I ett europeiskt perspektiv: De härskande klasserna är demaskerade. Nu är allt tillåtet, som Slavoj Zizek skriver i ett ovanligt anfall av klarhet mitt i en text full av begagnat skräp. Mina vänner i Aten som letar efter mat i soporna har ändå redan förlorat allt. Till oppositionen i Syriza: Framhärda och försök ta över! Till regeringen: Gör ingenting av det som står i avtalet, förhala och gör det ni vill själva ändå. Skicka inte pengarna. Vänd er till ALBA-länderna, Putin och Kina. Till folket: gör motstånd, förhindra köparna när de kommer för att ta öarna. Tala inte om den egna svagheten och utsattheten, lär känna era maktmedel, acceptera inte rollen som slavar.
Till den europeiska vänstern: lär av detta för kommande strider, snart kommer samma sak till era länder, inse att kamp inte förs med ord, lär känna den härskande klassen som den är nu, naken. Fundera nu på hur den kan krossas. Att många inom den svenska vänstern och socialdemokratin nu vaknat och börjat tala om att greker faktiskt inte är lata är välkommet–men det är fem år för sent.
Till marxisterna: det är dags att sluta copy-pasta er själva och skriva i slutet på alla texter att Grekland bör krossa kapitalismen och förstatliga allt. Att vara marxist är att aldrig hänfalla åt latheten att tillämpa generiska lösningar, utan tvärtom att alltid utgå från den specifika kontexten. Att förstatliga allt kan vara lösningen i många fall men att göra det just nu i Grekland, med sitt arv av osmansk klientelism och byråkratisk elit, är bara dumhet. Vad de däremot kan göra är att förstatliga bankerna, vägra betala och ta kontroll över den egna valutan.
