Det är numera en ren fröjd att läsa Ebba Witt-Brattströms härjningar i de svenska kulturspalterna. Hon röjer verkligen när hon går till angrepp mot den manliga genikulten som ibland är så tydlig kring författare som Stig Larsson och Karl-Ove Knausgaard.
Egentligen är det inte författarna själva hon ger sig på utan just den omedvetna genikult som finns kring dem. När Stig Larsson i intervjuer talat om dragningen till trettonåriga flickor är det ingen som avbryter honom och undrar vad fan han menar eller problematiserar det, för att exempelvis se det som ett uttryck för patriarkala och homosociala mekanismer i kulturoffentligheten.
Att Stig Larsson är en betydande författare tror jag inte Ebba Witt-Brattström ifrågasätter och det gör för övrigt inte jag heller. Jag menar dessutom att i litteraturen – och i konsten eller musiken – bör i stort sett vad som helst kunna sägas eftersom alla i slutändan tjänar på att sådana frirum existerar. Men den hållningen förutsätter också att det som sägs i litteraturen debatteras så det viner om det i den övriga kulturdebatten och det är detta som länge saknats.
I början av åttiotalet ägde inte bara en politisk kontrarevolution rum då de marknadsliberala idéerna vällde in på bred front. I samma veva fick vi också bevittna en våg av så kallad postmodernism och poststrukturalism. Jag minns detta åttiotal. Nyss var socialt engagemang, stridbarhet och erfarenhetsstoff det viktiga i litteraturen – och plötsligt blev det istället språket, estetiken, formerna. Det litterära fältet förändrade riktning inom loppet av några få år. Texten i sig hamnade i centrum, inte författarens avsikt med sina verk eller de erfarenheter som vräkte sig fram över sidorna.
För min del kändes det där ett stort nederlag. Litteraturen blev litet mer menlös, lite mer konservativ när den skulle befrias från alla politiska sammanhang.
I spetsen för denna kontrarevolution tågade en samling franska filosofer, med den extremt svårläste Jacques Derrida i spetsen. Den belgiskfödde litteraturteoretikern Paul de Man var länge viktig, tills det framkom att han hade varit extrem antisemit under kriget. I Sverige utgjorde ett antal skribenter kring den exklusiva tidskriften Kris äntringsstyrka för det nya litterära klimatet och där ingick bland annat Horace Engdahl (senare gift med Ebba Witt-Brattström) och inte minst Stig Larsson.
Den postmoderna/poststrukturalistiska linjen vann. Det innebar i praktiken att politik och litteratur separerades. Vi fick ta farväl av den engagerade författaren och fick istället något som kallades dekonstruktion. Den lägsta formen av litteratur blev plötsligt rapportboken och realismen i allmänhet.
Ebba Witt-Brattströms underbara ilska handlar därför inte bara om uttalanden från de författare jag nämnde inledningsvis. Vad hon gör är att riva upp en förstelnad syn på litteratur som stadfästes på åttiotalet och som fortfarande påverkar hela sättet att se på konst och litteratur. Det känns som att hon vill döda den oengagerade, smått aristokratiskt lagda och avpolitiserade postmodernism som tog bort klass, kön och politik ur litteraturkritiken.
Så vad har vi just nu för litteraturklimat? Det är mycket svårare att avgöra nu än för låt oss säga tjugo eller fyrtio år sedan. Ett problem med Ebba Witt-Brattströms analys är att hon fortfarande tycks tro att det finns en kulturolymp eller en kulturoffentlighet av samma slag som för bara kanske femton år sedan. Men det gör det inte. Det litterära fältet som en kultursociolog som Pierre Bourdieu analyserade – och som han menade ägde ett slags självständighet från marknaden – har rivits upp av enorma kommersiella krafter. När tioårsminnet av Bourdieus bortgång inföll 2012 skrev jag en lång analys av hans teori om det kulturella kapitalet (tidskriften Arena nr 2/2012) och jag tvingades konstatera att teorin helt enkelt kollapsat under trycket av mediernas nästan totala kommersialisering. Litteraturprogrammen i radio och tv drar verkligen mot mer av underhållning och stillsamt småprat, som om det gällde nya matlagningsrecept. I centrum numera står i allt mindre grad Litteraturen med stort L utan Författaren med stort F. Och helst ska hen sälja ganska bra. Kulturellt kapital har ersatts av medialt kapital.
I själva verket är det förbluffande att den våg av realistisk, engagerad litteratur som vällt fram de senaste tio åren inte fått några starka uttolkare bland kritikerna och inte har format en ny hegemoni på det kulturella fältet. Varför är det inte böckerna av Åsa Linderborg, Kristian Lundberg, Kristina Sandberg, Elsie Johansson, Johan Jönson, Susanna Alakoski och många andra som fått sätta normen i litteraturen? Det är ju där förnyelsen har skett.
Jag tror att det beror dels på åttiotalets kvardröjande skräck för politisk litteratur men också på att den litterära marknaden idag inte är intresserad av den ena eller andra litteratursynen och särskilt inte om den har minsta lilla politiska förtecken. Intresset ligger på försäljning och medialt kapital.
Ebba Witt-Brattströms underbara ilska – det är en bra titel på ett verk som kan sätta litteraturen i politikens centrum och flytta den från marknaden och allehanda menlösa snobbteorier.
