Jag ser att en del borgerliga ledarskribenter nu gärna slår fast att det aldrig fanns någon vänstervind och att det kan avläsas i valresultatets kalla siffror. De tre rödgröna partierna står ju stilla sedan 2010. Det är sant. Men många på den borgerliga kanten har ett intresse av att bevisa att det systemskifte som alliansen ville genomföra inte på allvar förkastats av väljarna. Därför vill de inte gärna räkna in Feministiskt initiativs siffror i det rödgröna valresultatet. Jag anser att det självklart bör göras. Räknar man in Fi:s dryga tre procent så blir definitivt en vänstervind synlig, även om ingen skulle kunna kalla den särskilt stark.
Jag tror dock att den skulle ha kunnat bli starkare. Vänsterns splittring mellan Fi och Vänsterpartiet var inte bra för självkänslan hos någon som uppfattar sig vara vänster och jag tror att en hel del kraft gick förlorad på det. Men det var inte avgörande. Nej, det var i höstas som det avgörande misstaget begicks. Då la socialdemokratin fram sin skuggbudget och gick med på ett femte jobbskatteavdrag. Där tror jag att en vänstervind mattades av. Hade S vågat säga att de river upp ett femte jobbskatteavdrag om de kommer till makten, ja då hade skillnaderna plötsligt varit större mellan S och M, mellan Borg och Andersson. Samtidigt som S hade haft tolv miljarder till att satsa på välfärden under valrörelsen. Men Löfven och Andersson missade det tåget och jag tror att det fick konsekvenser. Socialdemokratins överdrivna rädsla för att stöta sig med medelklassväljare med barn i friskolor bidrog också till att desarmera frågan om vinster i välfärden. Den lämnades över till ett ensamt vänsterparti, som i sin tur gjorde misstaget att fixera sig för mycket vid den. Men vinstfrågan är explosiv långt in i de borgerliga väljarleden. De årliga Som-undersökningarna visade förra året att en majoritet av borgerliga väljare oroas djupt över marknadifieringen av framförallt skolan.
Det blåste en vänstervind genom väljarkåren men de rödgröna partierna, i synnerhet S, lyckades aldrig hissa seglen som kunde ha fångat in den. Och det är viktigt att säga, eftersom en förlorande borgerlighet ännu en tid annars lär strida för sitt forna och nu förhoppningsvis avslutade skattesänkarprojekt. Det projektet var ett försök till ett oåterkalleligt systemskifte.
En tröst för alla radikaler som känner missmod efter den klena valsegern för en vecka sedan bör trots allt vara detta: Den nymoderata skattesänkareran är över. Ett nytt rum öppnar sig sakta men säkert. Där kommer sannolikt flera av de borgerliga partierna att omorientera sig och möjligen släppa fram mer av sina progressiva sidor.
Men den stora frågan är: Vad är socialdemokratin för parti idag? Kan socialdemokratin radikaliseras? Finns det en vänsterflygel i detta parti som kan växa sig starkare och vrida om politiken åt vänster?
Nej. Jag tror inte det. I allt väsentligt är S idag ett socialliberalt parti. Under sin sekellånga historia har det i detta parti alltid funnits starka röster som talat om vikten av ekonomisk demokrati och till och med socialism. Dessa röster fanns inte bara på gräsrotsnivå, utan också i partiets topp. En Tage Erlander eller en Ernst Wigforss förstod vikten av att studera Marx och bakom bygget av den offentliga sektorn fanns hos tunga regeringsmedlemmar en idé om att det faktiskt var ett socialistiskt projekt.
Idag är allt sådant borta från partiets ledning och topp, samtidigt som basen krympt och knappast längre är någon folkrörelse. S är socialliberalt. Det är i mitten. Det kommer aldrig mer att som horisont ha ett radikal annat samhälle. Men: partiet är heller inte borgerligt. Det står i viktiga avseenden i vägen för det marknadsliberala systemskifte som stått på agendan så länge under den neoliberala eran. S kanske inte vågar höja skatter så mycket som behövs, men man sänker dem heller inte.
Den stora frågan är om partiet på längre sikt vågar liera sig vänsterut. Det är märkligt att tänka på, men i Europa skulle vi idag ha kunnat haft en oerhört stark rödgrön politisk motor i Tyskland. Om tysk socialdemokrati efter det senaste förbundsvalet vågat ta ett litet steg och inlett samarbete med Die Linke och die Grüne – istället för att samregera med ett konservativt CDU, ja då hade vi i det största landet i EU nu haft en rödgrön regering. Att SPD inte förmådde ta det steget beror på delvis berättigad skepsis gentemot ett parti med rötter i gamla DDR. Men tiden går. Den tyska vänstern moderniseras. Den frigör sig själv. Jag tvivlar på att så många insett hur nära det i särklass mäktigaste landet i Europa egentligen är ett djupgående politikskifte som skulle få konsekvenser för den politiska kulturen i hela Europa.
Mitt stalltips är att de europeiska vänsterpartierna under de närmaste fem, tio åren sakta men säkert växer i styrka och att en lika sakta men säkert krympande socialdemokrati till slut vågar sträcka ut en hand vänsterut. Och måste göra det. Både av taktiska skäl och för att ojämlikheten och klimatproblemen galopperar.
Det fanns en vänstervind och det finns – på sikt – en vänstervind.
