Aldrig tidigare har jag känt ett sådant smygande obehag inför vad som sker med Sverige, över sakernas nuvarande tillstånd. Det är inte bara demokratin och politiken som befinner sig i kris – det är också den svenska journalistiken. Hur många journalister har studerat hur det gick till när fascisterna tog makten i Italien eller nationalsocialisterna i Tyskland? Räck upp en hand!

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Minns den ekonomiska journalistiken fram till världskraschen 2008. En oändlig mängd ekonomijournalister, experter och kommentatorer berättade på ett överlägset sätt för oss hur det förhöll sig: Finansyran och den eviga uppgången var annorlunda denna gång! Världens mäktigaste ekonom Alan Greenspan kunde inte ha fel! Inte en enda av alla dessa ”experter” hade en susning om vad som egentligen pågick, noll aning om det kommande sammanbrottet.

Fram till Lehman Brothers fall agerade den samlade journalistkåren som nyttiga idioter åt finanskapitalet. Och ingen har någonsin, på allvar, gjort upp med denna stormediernas mångåriga desinformation och inplanterade okunskap. Ska vi tro att de politiska journalisterna och kommentatorerna av idag har bättre koll på vad som sker bortom vad som synes ske?

Efter finanskraschen 1929 styrdes missnöjet – med hjälp av fascistiska partier, industrins lobbyister och aningslösa eller medlöpande medier – bort från dem som faktiskt bar skulden för kraschen: industrimagnaterna och bank- och finansspekulanterna, över till judarna och andra ”främmande element”. Krisen, nedgången och den plötsliga nöden påstods bero på judarna, tiggarna, romerna, vänstern, feministerna, bögarna och den ”entartede” (degenererade) konsten, inte på den groteska spekulationsekonomi som störtat stora delar av världen i olycka och långvarig depression.

Är det någon som känner igen sig?

I efterhand har man kunnat visa att alla dessa ”främmande element” såklart var totalt oskyldiga, men att de fungerade som perfekta syndabockar för fascister och nazister i deras kamp om makten. Och näringslivet höll käften eller finansierade fascismen/nazismen: dels därför att fascismen var med på att inte avslöja dem, dels därför att de såg fascismen/nazismen som lockande, karismatiska rörelser som kunde styra massornas längtan efter ett anständigt liv bort från vänstern.

Fascismen gestaltade ju det tyska samhällets av finanskrasch iråkade fattigdom som samhällets olycksbarn, som ett egentligen orättvist drabbat herrefolk. På samma sätt som ”svenskarna” idag i Sverigedemokraternas propaganda sägs hotas av tiggare, romer, muslimer, polska rörmokare, utomeuropeiska flyktingar och invandrare.

Allt detta hade politiska kommentatorer och journalister av idag kunnat berätta och ta med i sina ”analyser”. Men jag tror att få journalister ens känner till historien. Istället särbehandlar de SD och går på exakt samma fascistiska strategi som gällde i Europa på 1930-talet, nämligen att fascisterna, med hjälp av stormedierna tillåts utmåla sig som ständiga offer.

När svenska riksdagsledamöter var på väg att angripa en kurdisk-svensk komiker med järnrör, och det hela filmas, handlade den av svenska medier gestaltade debatten mer om hur Expressen fick tag på filmen, och mindre om att våldshuliganer idag, faktiskt, finns i och har infiltrerat riksdagen: en utmärkt parallell till Tyskland 1933. Så många svenska journalister har inte ens en aning om att de dag ut och dag in särbehandlar SD, de tror att de tjänar demokratin. Om man tänker sig Annie Lööf, utrustad med järnrör efter en intensiv krog-runda, hotande en invandrare med stryk, kallande kvinnorna i situationen för horor, hade det blivit en total, absolut total politisk skandal. Centerpartiet hade självdött. Det är en bild av hur medierna och ohistoriska väljare särbehandlar Sverigedemokraterna. De kollapsade inte, tvärtom. SD har i dessa mediers ögon ett slags våldshandikapp, i golfmening; att man trots allt bör förstå? Vidden av vad de gjorde tonades ner.

Det känns bra att kunna skriva det efter alla år av efterforskningar. Det finns ingen vetenskapligt korrekt definition av fascism som forskare är överens om. Redan som ung journalist lärde jag mig att välja den ”expert”, som tyckte som jag och anlita den. Det var därför jag med tiden insåg att det var bättre att själv stå för mina åsikter.

När journalister ställer Stefan Löfven eller Magdalena Andersson ”till svars” för att de kallar SD för ett nyfascistiskt parti får jag lust att ställa dessa journalister till svars: Låt mig få höra! Vad är din mediala definition av fascism? Vem har lärt dig den?

Att kalla ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti, som vill styra Sverige i nationalistisk riktning och som använder kuppartade metoder – liksom våld när de inte tror att det ska avslöjas – och som flinar och ger fingret åt demokratin för att hävda sin ideologi, för nyfascistiskt går absolut för sig inom de icke fastställda ramarna. Det som verkligen skrämmer mig är att så många svenska journalister och kommentatorer inte fattar vad de håller på med. Att de, precis som ekonomijournalisterna före kraschen, tror att det är annorlunda denna gång.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.