I en pågående artikelserie i Dagens Nyheter påstår sig Maciej Zaremba ”frilägga det svenska rättssystemets och socialtjänstens dolda drivkrafter”. Med avstamp i ett antal tragiska historier om utsatta barn och illa behandlade fäder vill Zaremba, denna mästare i anekdotisk bevisföring, visa på ett större mönster där fördomar och diskriminering av män inte bara skulle vara ett utbrett problem utan en dold agenda, närmast en konspiration.
Vad detta manshat som genomsyrar våra offentliga organ skulle bero på är oklart men en förklaring som levereras i förbigående är kvinnodominansen inom socialtjänsten. (En citerad källa kallar den kvinnodominerade arbetsplatsen för ”tvättstuga”. För många kvinnor på samma ställe blir helt enkelt ett riktigt hönshus, förmodas läsaren tänka.)
Tonen i artiklarna leder osökt tankarna till det sätt att resonera kring vårdnad, barnmisshandel och genus som drivits av den mer extrema mansrättsrörelsen (tidigare med Per Ström som framträdande ideolog) där paroller om barns rätt till båda sina föräldrar lyfts parallellt med ett förnekande av barn- och kvinnomisshandel, ett utbrett feministhat och en stark övertygelse om en pågående mansdiskriminering.
Rimligtvis är inte Zaremba omedveten om denna politiska debatt och utan att ägna mig åt associationsanklagelser måste publiceringen ändå ses i detta ljus.
Men förekommer det inte att pappor behandlas orättvist? undrar kanske någon. Jo, visst. Och visst tusan finns det tokiga morsor och olämpliga morsor och kvinnor som använder våld mot sina barn. Och naturligtvis kan föreställningar om kön (likväl som etnicitet eller religion) påverka rättsprocesser.
Men för varje anekdot om en särbehandlad pappa kan jag berätta en lika autentisk anekdot som visar en annan verklighet och ett annat mönster. Om den 12-åriga flickan som under panik släpas till umgänge med pappan som dömts för grov misshandel men ändå av rätten anses som lämplig förälder. Om mamman som av socialtjänsten skuldbeläggs för mannens våld mot barnen. Om kvinnan som inte vågar anmäla våld för att hon är livrädd att det ska tolkas som en falsk anklagelse och läggas henne till last i vårdnadstvisten. Om stjärnfamiljsmamman som inte heller vågar anmäla för att hon i vårt traditionella system inte kan bli vårdnadshavare och därför riskerar att förlora all kontakt med barnen.
Jag kan fortsätta länge.
Istället för att slänga anekdoter på varandra skulle vi kunna lyfta blicken och se vilka mönster vi verkligen kan hitta.
Ett misstag, som Zaremba och andra ägnar sig åt, är att generalisera utifrån en liten och särpräglad grupp. De får det att låta som att socialtjänsten kan knacka på dörren och ta dina barn när som helst, särskilt om du är pappa. Så är det inte. Den har däremot den svåra uppgiften att skydda en liten, utsatt grupp barn som ibland har en eller två föräldrar som inte fungerar.
Som räkneexempel: Ungefär 50 000 barn berörs varje år av föräldrarnas skilsmässa. Den absoluta majoriteten av deras föräldrar klarar själva av att lösa frågor kring vårdnad och boende. De föräldrar som får vårdnaden fastslagen i domstol är mycket liten, ett par procent. Självfallet finns även här fungerande, engagerade föräldrar men det är en stor överrepresentation av våld, övergrepp, missbruk och psykisk ohälsa. Det vill säga barn i, oaktat vårdnadstvisten, otroligt utsatta miljöer. De utgör knappast en representativ grupp att dra generella slutsatser utifrån.
När pendeln i vårdnadsdebatten svängde 1998 och gemensam vårdnad blev normen även i extrema situationer ledde det till att utsatta barns rättigheter till en trygg tillvaro minskade till förmån för föräldrars rätt till sina barn. Barnombudsmannen och många andra var djupt kritiska. 2006 svängde pendeln tillbaka något. Barnets perspektiv och rättigheter betonas nu starkare och det blev lättare att ta hänsyn till övergrepp i familjen. De ovan nämnda mansgrupperna kallar detta för ett resultat av onda feministers verk. Googla och ni kommer att hitta de mest vansinniga resonemang.
Det vi borde prata om, istället för att leta mansdiskriminering, är hur vi kan bli bättre på att stärka barns rättigheter och skydda människor från våld i familjen. Här finns mycket intressant och vettig forskning att läsa och oändligt mycket mer att göra.
För att det ska bli verklighet krävs det att vi tar socialtjänstens kris på allvar. Det gör man knappast genom att tala nedsättande om en hel yrkeskår. En bra start vore däremot att se till att det tillförs stora resurser och skapas en arbetsmiljö som gör att engagerade och vettiga människor orkar stanna kvar.
