Direkt efter valet ville Moderaternas inre cirklar fortsätta regera. Man var i minoritet men insåg att SD passivt skulle rösta för alliansens grundläggande politik utom i invandringsfrågan. Många gammelmoderater var också beredda att diskutera just den frågan, det vill säga att göra upp med S och MP om flyktingpolitiken och fortsätta styra.

Men när partitoppen med Reinfeldt och Borg avgick blev alliansen för svag för att fortsätta. M lät istället Löfven bilda regering och att det blev med MP var ju ingen (utom kanske V) förvånade över. Men sen ändrade sig alliansen.

Istället för att ”det största blocket” skulle regera så gällde nu att Löfven måste hitta egen majoritet i riksdagen samtidigt som allianspartierna förklarade att de inte var intresserade av några samtal eller samarbete. En minoritetsregering måste ju ha någon att göra upp med, men alliansens sammanhållning inför 2018 blev viktigare än det nya sakpolitiska läge som valet 2014 skapat.

Några har kallat detta en ”tea party”-inställning. Det är helt korrekt. Och liksom i USA kräver en sådan politik hård uppbackning från medierna – något som också hände här.

Nu ändrade sig de borgerliga medierna, alltså 90 procent av Sveriges tidningar. De frågor MP gått till val på var nu ”svek mot väljarna”, Löfvens avtal med V (som i praktiken var Anders Borgs förslag) var en skandal och ett hot mot näringslivet och regeringens ministrar recenserades innan de ens börjat jobba.

Den mest ideologiska tidningen – Dagens Industri – ägnade uppslag efter uppslag åt regeringens ”hot mot näringslivet”. Ledarsidans PM Nilsson föreslog å ena sidan alliansen att låta näringslivet prata allvar med SD – han påstod att partiet var förändrat och kunde förändras än mer – och å andra sidan gick han ut och krävde av Löfven att bilda en ny regering utan MP, precis samma politik som SD motiverade sin budgetomröstning med.

Den enda regering borgerligheten kunde acceptera bara några veckor efter valet var en stukad S-ministär – en regering som skulle vara tvungen att göra upp med de borgerliga i varje fråga och inte med MP eller V. För alliansens gemensamma linje innebär ju att det för Löfven inte går att lägga förslag utan alliansens stöd. Varje förslag som alliansen inte stöder kommer de med SD:s hjälp rösta ner.

Alliansens nya linje gör det omöjligt för Löfven att regera – oberoende av hur många gånger de borgerliga partiledarna säger att ”det där är Löfvens problem”.

Jag har ända sen valet hävdat att borgerlighetens egentliga vilja är att fortsätta regera trots valförlusten. De grundläggande ekonomiska förändringarna man vill ha stöds av SD. Det huvudsakliga målet är att fortsätta skattesänkningarna för företag samt fortsätta privatiseringarna och avregleringarna. Det finns inga nya stora omvälvande borgerliga projekt, men det finns en rädsla för det återtåg en rödgrön regering kan åstadkomma med folkligt stöd och med de majoriteter man fått i landets stora städer.

Nu fäller allianspartierna den statsminister de släppte fram för några veckor sen.

Slutresultatet måste bli nyval eftersom Löfven nu vet att alliansen sätter sin egen sammanhållning före politikens vardagliga detaljer. Det finns ingen att förhandla med för S.

Ska Sverige få en rödgrön politik måste den vinna majoritet i nästa val.

Nu handlar det om att få stöd för en ny politik, inte om att kompromissa bort sakfrågorna och glömma ideologin för att slåss om vem som är mest ”ansvarsfull”.

Blockpolitiken kommer aldrig att brytas av de borgerliga så länge de har majoritet med SD. De rödgröna måste ha majoritet om Sverige ska få en ny politik.