Frågan är meningslös om den inte specificeras men det som fascinerar mig är att uttrycket ”Det var bättre förr” idag har en sådan förmåga att reta upp liberaler och särskilt nyliberaler. När någon råkar säga att det var bättre förr vaknar den liberala framstegstankens alla profeter till liv och börjar räkna upp samtliga fasor som existerade för trettio år sedan, som exempelvis att Televerket förbjöd rosa telefoner. (De tycker att det är intressantare än att ett bolagiserat Telia på en avreglerad marknad numera kan muta sig fram med miljarder bland Kaukasiens diktaturer).
När liberaler som Johan Norberg eller partilojala socialdemokrater som Katrine Marçal beklagar sig över nostalgin kring svunna dagar – Marçal har nyligen retat sig på att America Vera Zavala i en DN-artikel sörjde över att Olof Palmes Sverige inte längre finns – pekar de inte bara på några självklarheter som jag lätt kan skriva under på. De ansluter sig också, utan att själva inse det, till en mycket oreflekterad framstegstanke med deterministiska drag. Den säger att det i princip alltid var sämre förr. Jag tycker det är en märklig ståndpunkt. Sådana debattörer har blivit vår tids små hegelianer och för dem är världsanden alltid som mest utvecklad i nuläget.
För i vissa avseenden var Sverige definitivt ett bättre land för trettio år sedan. Idag har ett extremhögerparti snart tjugo procent av väljarna – på sjuttiotalet fanns det knappt någon organiserad rasism alls. Idag orsakar Sverige ett större ekologiskt fotavtryck i världen än för en generation sedan – trots allt miljöprat är den svenska ekonomin en värre miljöbov i våra dagar än på sjuttiotalet. Idag ligger arbetslösheten stadigt på runt åtta procent – det vill säga två eller tre gånger så högt som under efterkrigstiden. Idag är Sverige ett av de länder där ojämlikheten ökar snabbast – fram till början av åttiotalet minskade den år för år. Idag är den svenska a-kassan en av de sämsta i Europa – för en generation sedan kunde en löntagare känna sig betydligt tryggare om arbetslöshet hotade.
De skikt i samhället som har vunnit mest på utvecklingen de senaste trettio åren är tveklöst den övre medelklassen och de som har förlorat mest på den är den nedersta delen av arbetarklassen. När någon förtvivlad låginkomsttagare då råkar slänga ur sig att det var ”bättre förr” är nog dagens framstegsdogmatiker egentligen mest rädda för att alla dessa ojämlikheter och försämringar ska komma upp till ytan och debatteras.
Det är för övrigt fascinerande att se hur upprorsgnistor genom historien ofta startat med ett slags nostalgi. ”När Adam plöjde och Eva spann – vem var då en adelsman”, frågade sig upprorsbönderna i England på trettonhundratalet när de rasade mot orättvisorna. I Internationalen finns en versrad som alltid förvånat mig: ”Människovärdet vi fordra tillbaka”. Tillbaka? Var det bättre förr även på artonhundratalet? Det var det ju inte, men den där raden uttrycker naturligtvis en dröm om den värld som existerade före penningekonomins entré, innan ett pris sattes på människor.
Paradismyter har alltid jagat människan. När Friedrich Engels i Kommunistiska manifestet talade om den ursprungliga kommunismen refererade han till den övervägande delen av människans historia som utspelade sig före jordbruksrevolutionen för tiotusen år sedan. När människan blev bofast kom också hierarkierna, överheten, arméerna och, som Engels skrev, ”matriarkatets världshistoriska nederlag.” En socialantropolog och evolutionsbiolog som Christopher Boehm kan beskriva en hundratusenårig historia av framgångsrik kamp för egalitära relationer mellan människor i de små, nomadiska grupper som en gång utgjorde mänskligheten.
Nostalgi kan verkligen förlama den politiska kampen, eller fullständigt förvrida den i högerextrem tappning. Men nostalgi kan också vara farligt för maktens alla små hegelianer, som idag återfinns bland marknadsliberaler och avideologiserade socialdemokrater. Jag minns den skylt som några anställda på ett företag satte upp över dörren till fikarummet: ”DET VAR BÄTTRE FÖRR!” De gjorde det på skämt. Men VD:n som gick förbi där retade sig bara mer och mer och beordrade dem till slut att ta ner skylten. Istället satte de upp en skylt med texten: ”VI HAR GLÖDEN”.
Var det bättre förr? Det är bara när den frågan inte längre behöver ställas som den är meningsfull. Men sannolikt kommer marknadsliberalerna om trettio år att nostalgiskt blicka tillbaka på den gyllene tiden mellan 1980 och nu och utbrista sitt eget ”Det var bättre förr”.
