Är du stressad, underbetald och kvinna? Från och med nu är det inte längre tillåtet att klaga över detta. I alla fall om vi ska lyda Expressens Britta Svensson. I krönikan "Det duger inte att jobba deltid, hämta på dagis och sedan klaga" (14/11) skriver hon att kvinnorna skyller ifrån sig när det utbredda deltidsarbetet egentligen är vårt eget fel. Vi väljer fel yrken, är för fega och för omtänksamma om männen.
Artikeln är inte originell. Just därför är den intressant: den är ett typexempel på den generiska borgartexten. Den som publiceras minst en gång i veckan någonstans i landet, med samma argument, samma ord, som om den vore skapad av en automat. Låt oss studera hur denna text opererar!
Svensson inleder med att beskriva hur hon lyssnat till Fredrik Reinfeldt före valet då han talat om kvinnors självpåtagna deltidsarbete. Då hon hörde detta klang det till i henne, "det lät brutalt när han sa det, men jag vet att det är sant." (Klassiskt grepp: hon är på er sida i början, kvinnor, sedan hör hon Fredrik och inser sanningen. Sanningen i dessa texter är av någon anledning alltid brutal, aldrig mild eller subtil. Nu vet alla som läser Svensson att hon tyckt så här i åratal, men alltid kan man lura någon!) Hon fortsätter med att berätta om tjejerna i hennes egen gymnasieklass. De var smarta och hade höga betyg, men valde uppenbarligen fel. "Många har trots toppbetyg valt yrken i offentlig sektor med dålig löneutveckling." Och inte nog med det – de har dessutom mage att klaga: "kvinnor gnäller på dålig pension". Men nu är det dags att byta melodi, Svensson har svaret: "Allt är möjligt för den kvinna som vill och vågar."
Problemen hon tar upp är verkliga. Kvinnor har lägre lön än män vilket ger sämre pension, lönerna inom vården lämnar mycket att önska och 62% av de deltidsarbetande vill enligt en rapport från LO arbeta heltid men får inte för arbetsgivaren. Lägg till svårigheterna att hinna hämta på förskolor och fritids som kan ligga långt bort från arbete och hem, samt att alla inte arbetar exakt nio till fem, många kvinnor är dessutom ensamma försörjare av sina barn. Som Veronica Ekström påpekar i Flamman, är rätten till heltid och förkortad arbetstid båda krav som skulle ge bättre kvinnolöner och fler jobb.
Men Svensson hoppar raskt över allt sånt tråk – det hela ska lösas med att kvinnor anlitar städhjälp! Vilket "är fulast av allt, enligt vänstern". Märk väl: i den generiska borgartexten återfinns alltid de moraliskt laddade orden gnäll och klag när det talas om kvinnor, och orden fint och fult när det talas om vänstern. I vår upp och nervända samhällsdebatt förstår alla instinktivt att det som är fint är dåligt och det som är fult är bra. Alltså räcker det med att säga att rutavdraget betraktas som "fult" för att vi ska störta dit och omfamna det utan att några samhällsekonomiska argument presenterats. Detta kallas negativ uppbygglighet och innebär att försvara en åsikt genom att få den att verka föraktad.
Britta Svensson avslutar med att myndigt läxa upp hälften av Sveriges kvinnor: "Ni jobbar alltså inte ens heltid, hälften av er, och ändå gnäller ni för att ni tjänar sämre än män, har sämre karriärmöjligheter och får katastrofala pensioner?"
Det här är inte bara klassföraktet i sin renaste och mest demagogiska form. Det är också en fullständigt ologisk text. För låt oss dra Svensson tes till slutet.
Hon menar alltså att kvinnor ej bör arbeta deltid i lågavlönade yrken. Gör man det får man skylla sig själv. Alla kvinnor bör skaffa sig välbetalda heltidsjobb. Alla kvinnor måste således anlita lågavlönad hemhjälp på deltid. Försök få ihop detta den som kan!
Svensson verkar inte ha reflekterat över att om alla följde hennes råd skulle inte bara hennes teori, utan hela samhället braka ihop.
Ingenstans i texten erkänns att överklassens bekvämlighet vilar på arbetarkvinnornas ryggar. När hon skriver "Allt är möjligt för den kvinna som vill och vågar" kan detta mycket väl vara sant, men det finns en stor skillnad mellan vem som helst och alla. Vem som helst kan naturligtvis bli statsminister, kirurg eller få Nobelpriset. Men alla kan det inte, för ett samhälle med bara statsministrar och nobelpristagare fungerar inte. Samhällen utan statsministrar och nobelpristagare, men med barnmorskor och barnskötare, har det däremot funnits många av.
Jag tror nu inte att Svensson verkligen menar att alla ska följa hennes råd. Nej, och det är därför borgerliga texter aldrig går ihop om man drar dem till sin slutsats. De kan inte skilja mellan vem som helst och alla. De kan inte komma på lösningar som ser till samhället som helhet. De saknar förmågan att tänka sig mer än en person samtidigt. Ser de ett samhällsproblem – då anklagar de alltid den som har problemet.
Tydligen behöver barn vaktas, hem behöver städas, sjuka behöver vårdas - men kvinna, sök inte dessa jobb, för då är du dum och får inte klaga! Ge dem till någon annan istället!
Det går inte att få ihop denna ekvation utan en stor portion klassförakt.
