Att Lars Palmgren inte gillar vänsterregeringar i Latinamerika är känt sedan länge. Han kan inte rapportera något om Venezuela utan att lägga till en fnysning på slutet i stil med ”allt färre accepterar Maduros konspirationsteorier” eller ”problemen blir större för varje gång”. Tidvis har det varit rena felaktigheter som att Hugo Chávez skulle ha avskaffat kongressen.
Nu ska Palmgren också ha över den nyss avlidne Gabriel García Márquez på sin sida. I tisdagens Dagens ETC (27/5) skriver han om Márquez, och den intet ont anande tänker sig förmodligen att det då ska handla om litteratur. Trots allt rör det ju sig om en författare som fått nobelpriset för sina romaner. Men nej, Palmgrens stora poäng är att Márquez inte ville stödja Chávez. Hans källa är Teodoro Petkoff, som presenteras som ”journalist och författare” och antistalinistisk ”tidigare gerillakämpe”. Visst. För fyrtiofem år sedan. Petkoff har sedan dess blivit högerpolitiker och ägare till en av Venezuelas största dagstidningar, Tal Cual, som har ägnat sig åt att kalla Chávez psykopat, fascist och hetsade till statskuppen 2002. Han är Venezuelas motsvarighet till Göran Skytte. Men det säger Palmgren ingenting om.
Lars Palmgren har gett oss sin bild av Latinamerika i trettio år, och i en tid då redaktionerna skär ner på utrikeskorrespondenter är det han och en handfull andra svenskar som rapporterar från hela denna gigantiska kontinent. Det är en hårt vinklad bild. Allt som händer på Kuba är enbart dåligt, Ecuadors president Rafael Correa är pressens fiende ... och så vidare. Palmgrens klassiker är ”det är svårt att förstå varför ...” vilket, som alla vet, betyder att han inte håller med.
Och nu kanske någon tänker att det är självklart, att det skulle vara tjänstefel att göra något annat, man måste vara kritisk. Men gör tankeexperimentet att varje gång en utrikeskorre rapporterade från England, skulle de säga ”England, där fattigdomen ökar” eller ”USA, som för övrigt är ett av de tre länder på jorden som inte har anslutit sig till barnkonventionen” eller ”Tyskland, vars kansler Merkel blir alltmer auktoritär”. Så vana vi är vid den här sortens rapportering när det gäller Latinamerika att vi inte reagerar – det har blivit till sanningen. Det är normalt att de som berättar om vad som händer där har ett högerperspektiv. Som vänster är det nära omöjligt att få arbete som utrikeskorrespondent, på sin höjd får vi säga emot från kultursidorna eller i vänsterpressen. Där subjektiviteten är uttalad, inte inbäddad.
Varför är det här viktigt? Jo, därför att i en värld där klyftorna ökar nästan överallt, sjunker de i Latinamerika. I en värld där det inte tycks finnas några reella alternativ till kapitalismen, är nyliberalismen snarast passé i Latinamerika. Ecuador, Venezuela, Brasilien, Uruguay, Bolivia med flera experimenterar alla med en typ av demokratisk socialism, som genomförs processartat, genom reformer och folkomröstningar istället för revolutioner. En socialism som inte tvingas på uppifrån, utan som bärs fram av fackföreningar, ursprungsbefolkningar, feminister, hbt-grupper. Det är ingen entydig process och det är mycket trassel på vägen. Och det är svårt att göra sig en djupare bild av läget för de som inte är där själva och bara får rapporter genom media. Men att det går framåt kan man se bara man läser statistik över läskunnighet, BNP, social jämlikhet och minskad fattigdom. Eller, för den delen, titta på Brasiliens fotbollslag i sommar. Hur många har Ronaldinho-tänder? Sedan Lula lanserade ”Brasilien ler-programmet” har antalet människor som fått tandvård ökat med 70%.
Om vi fick veta lite mer om vad som händer i Latinamerika, kunde vänstern kanske hitta en väg ut ur sin pessimism och eviga ”det är dåligt och det blir värre”-refräng. En roll som någon manusförfattare verkar ha utsett åt oss på livstid. Varje gång jag blir ombedd att skriva eller säga något om Grekland, vill alla att det ska handla om Gyllene gryning. Jag försöker säga att även om det är fruktansvärt, är det inte huvudsaken, att vad som händer i Grekland är att vänstern vunnit valet för första gången i EU! Hallå, detta är historiskt! För första gången kan ett land i Europa ta sig ut ur dödläget mellan två systembevarande partier och visa på en annan väg! Men det spelar ingen roll – Gyllene gryning ska det vara, och alla ska rysa och förfasa sig och säga att allt bara blir värre. Vissa tror till och med att det är nazister som styr i Grekland efter all denna skeva rapportering.
Hur ska vänstervågen kunna sprida sig om ingen hör om den? Nej, just det. Det handlar om en typ av härskarteknik som går ut på att sprida pessimism och uppgivenhet. En vänster som gråter är ingen samhällsfara. En vänster som klagar och påpekar missförhållanden, det kan tolereras. Det kan till och med vara en nyttig samhällsfunktion. En vänster som segrar däremot – det är farligt.
Fotnot: Läs Lars Palmgrens svar på kritiken här.
