När Joe Hill begravdes i november 1915 på Graceland Cemetery i Chicago hölls det tal på nästan tio olika språk. En efter en klev de fram, socialister, radikaler och fackligt aktiva som talade på ryska, tyska, svenska, jiddisch och flera andra språk och hyllade den sångförfattare som hade blivit martyr i Salt Lake City. I något års tid nu har jag studerat amerikansk arbetarrörelsehistoria och det är svårt att säga annat än att det är en blodig historia: Välorganiserade arbetsgivare i symbios med domstolar, polis och militär krossade de radikala rörelser som var på väg att växa till sig ordentligt under de första årtiondena av nittonhundratalet.
Men det finns också fantastiska lärdomar att dra av dessa årtionden. Under ett antal år runt första världskrigets utbrott växte den syndikalistiska fackföreningen IWW, Industrial Workers of the World, snabbt. Det var den rörelse där Joe Hill skrev sina sånger och vad den i sina bästa stunder lyckades med var att hitta en sträng som kunde vibrera hos arbetare och förtryckta från dussintals olika etniska grupper. Ryska judar, letter, tyskar, svenskar, polacker, kineser, afroamerikaner – arbetsgivare lyckades ofta exploatera de etniska skillnaderna mellan de olika immigranterna och splittra dem. IWW skapade istället en tidvis framgångsrik, inkluderande motkultur. Men IWW vände sig också mot den allt starkare propagandan för amerikaniseringen av alla immigrantgrupper – mot försöket att låta alla skillnader utplånas av en enda etnicitet: den amerikanska. IWW satte alltid en identitet högre: den socialistiska. Man respekterade olika etniska kulturer, vilket syntes under begravningen av Joe Hill, men alla anslöt sig till en djupare och viktigare identitet, den socialistiska.
IWW förlorade till slut, men det berodde i huvudsak inte på felaktiga strategier, utan på den oerhörda övermakt som arbetsgivare och kapitalägare utgjorde. Den amerikanska överklassen har alltid varit extremt välorganiserad.
När jag sitter och kikar ner i gamla klipp från radikala tidningar i Chicago är det omöjligt att inte samtidigt tänka på läget idag, i Sverige och i Europa. Med den fria rörligheten för varor och tjänster inom EU-området har Europa blivit litet mer likt USA. En etnisk grupp ställs plötsligt mot en annan, när underleverantörer kallar in lågbetalda arbetare från ett land till ett annat. Vänsterns svar på detta är i stort sett ökad antirasistisk aktivitet. Det är utmärkt. Men enbart det kommer inte att hjälpa.
De senaste tjugo åren har den negativa synen på invandring minskat sakta men säkert hos de flesta folklager. Det är en fantastisk sak. Fördomarna har totalt sett minskat. Minst fördomsfulla är, enligt forskarna, de högutbildade. Det är säkert sant. Samtidigt gömmer sig just där en välbevarad hemlighet i det svenska klassamhället. Vilka är det i dagens Sverige som konkret verkställer den rasism som yttrar sig i segregation eller exploatering av lågbetalda immigranter eller papperslösa? I princip är det personalchefer och verkställande direktörer på olika företag. Vilka är det som allra först flyttar från bostadsområden som är på väg att bli invandrartäta? Och vilka flyttar ängsligt sina barn från den invandrartäta kommunala skolan till en friskola? Vilka väljer bort ett svåruttalat namn bland jobbansökningarna? Det är de högutbildade. Tjänstemännen, medelklassen. Det rör sig naturligtvis sällan om medvetna diskriminerande handlingar men rent faktiskt mynnar de ut i segregation.
De minst fördomsfulla verkställer således med all sannolikhet långt mer diskriminering och rasism än de mest fördomsfulla, som sällan har så mycket makt i samhället. Det är inte lågutbildade rasister som avhyser romer från läger i södra Stockholm; det är välutbildade tjänstemän.
Här är paradoxen: Fördomarna minskar enligt alla mätningar, men samtidigt växer Sverigedemokraterna till det tredje största partiet. Varför? En förklaring är att de ideologiska konflikterna och skillnaderna mellan de stora partierna och blocken har minskat dramatiskt under samma period. Och i stor utsträckning är det svar som det etablerade samhället gett på rasismen detta: Vi är ju alla svenskar! Det påminner om den amerikaniseringsdrive som för hundra år sedan sjösattes i USA.
När skillnaderna mellan de stora parierna till höger och vänster minskar till nära noll försvagas den viktigaste dimensionen i all politik: Fördelningsfrågan. Sekundära frågor om etnicitet kliver fram och blir primära i debatten. Jag fruktar att stora delar av vänstern också har gått i den fällan: Det blir på något sätt mer eggande att jaga Jimmie Åkesson än att diskutera arbetslösheten och hur makten i samhället är fördelad. Detta får två lika dåliga konsekvenser: 1/att den breda arbetarklassen går miste om den identitet som kan löda samman löntagare av olika etnisk bakgrund – och 2/ att den högutbildade övre medelklass, som verkställer rasismen i tysta styrelserum, undkommer allvarlig kritik.
Allt det där visste de som tog farväl av Joe Hill 1915.
