Några dagar har gått sedan EU-valet. Fontänerna är åter lugna efter segerfesterna och badandet. Superlativerna i rubrikerna minskar i kraft. Politiken försöker hitta tillbaka till sin vardag men det kommer inte bli lätt. Vi är nämligen på väg in i en ny politisk tid. När förändringen sker kommer den inte genom samlade budgetpropositioner eller utredningar kring skatteförändring och reglering.
Den kommer från människor som vill se en annan framtid.
När nyliberalismen fick makt över politiken på 1980-talet så var det genom en våg av unga teknokrater, ekonomer, akademiker som tog över gamla partier och ledde en omsvängning av politiken mot minskad offentlig sektor, nedskärningar som krismedicin och sedan skattesänkningar som meningen med politiken. ”Förnyare”. Men när politik blir en fråga om teknisk duglighet försvinner meningen med den. Politik blir en neutral karriärväg, en slags statsvetenskap eller PR-kunskap. Kampanjvetenskap. Och då missar politiken och dess speglande medier själva förändringen i samhället.
Det är därför det är så viktigt att förstagångsväljarna i detta val gått helt på tvärs med den etablerade politiken.
Unga har valt klimatfrågan och dess parti Miljöpartiet till landets största framtidsparti. 23 procent, enligt Valu. Samtidigt har 18 procent, mest unga kvinnor som inte varit med i den feministiska kampens långa vandring, fått nog av retorik och röstat på förändring med Feministiskt initiativ.
Sådan här enorm vindkantring handlar inte om enskilda politiska förslag eller smart strategi.
Det är partier som sparkas fram av hundratusentals unga som kräver en bättre framtid.
Inte en tillsnyggad nutid.
Hur har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kunnat missa det här?
MP är inte bara landets andra största parti, enligt EU-valet, det är storstädernas största parti, större än S. Och Fi når fantastiska framgångar i storstädernas områden där V annars är starka. Visst, både V och S kan få fina lokala vinster – S har till och med egen majoritet i en del små städer – men det är framför allt i Norrland, och med ett röstdeltagande som är mycket lågt jämfört med storstäderna.
Att ett grönt mittenparti ihop med rosa feminism blir större än S och V bland unga är en förändring som talar om kris för socialister.
Det finns ju tre stora framtidsfrågor. Ideologiska vattendelare, sådana som gör att om man tar dem på allvar är business as usual ett omöjligt förhållningssätt. Man måste ändra budgetar, skatter, regleringar och öka demokratins makt. Klimatfrågan naturligtvis. Feminismen, det vill säga jämställdhet och allas rätt till ett fritt liv utan andras fördomar. Och så rätten till ett jobb.
Den klassiska socialistiska frågan om arbete, bostad och ett eget liv som en rättighet. Inte en plåga och meningslös strävan efter lite trygghet.
Med tanke på den ekonomiska utvecklingen i Sverige och Europa borde det vara öppet mål för S och V i denna tredje fråga.
Varför misslyckas man? Jag tror det handlar om ett missförstånd kring hur kriser fungerar. Arbetslöshet och nedskärningar skapar inte automatiskt radikala rörelser, det skapar lika ofta otrygghet, rädsla, inåtvändhet och uppgivenhet. S erbjuder ungdomar en arg väckarklocka klockan sex på morgonen och lite mer utbildning. V lovar att unga ska få en vinstfri vård på äldreboendet. Hur viktig sakpolitiken än kan vara är den inte del i en berättelse om hur ett nytt fritt samhälle ska kunna skapas. Det är försvar och diskussion om hur det var för länge sedan.
Det är inte framtid.
Att hela borgerligheten inte är större än MP bland förstagångsväljarna är ett sammanbrott för det rådande. De tycker att det är rätt bra som det är. Men det tycker inte unga väljare.
De väljer inte heller rasism, det är de äldre och förgrämda som gör det, inte storstädernas unga. Rasismen är dömd till evig opposition.
Ska man vara krass är MP:s klimatpolitik inte så väldigt omstörtande. Och Fi-programmet ännu mer ett löfte än ett förslag. Men politisk förändring handlar om att samlas kring en tanke om att en annan värld är möjlig, en friare, rikare och roligare värld.
Det som varit socialismens självklara uppgift.
Men partisocialismen verkar ha gått i frivillig förtidspension.
Frågan är om de kommer vakna före riksdagsvalet.
Enkät: Vilket parti fick din röst i EU-valet?
Katja Nilson, 23, stundent, från Norrköping, bor i Solna:
– Det blev en röst på Miljöpartiet. Klimatet har hamnat i skymundan och vi behöver ett större tryck från EU i den frågan. Att folk nu drar sig från de traditionella partierna tror jag är ett uppror. Man litar inte på att de som sitter vid makten kan göra det som behövs.
Fredrik Hermansson, 19, student, Göteborg:
– Det blev Kristdemokraterna. Jag tycker att deras värderingar om familjen är bra, och de står på en god etisk grund. Att folk röstar på partier som Sverigedemokraterna tror jag beror på ett allmänt missnöje, och att man inte vill hjälpa skuldsatta länder inom EU.
Erik Löfgren, 23, journalist, från Sundsvall, bor i Stockholm:
– Det behöver göras något på jämställdhetsfronten, därför röstade jag på Feministiskt initiativ. Deras toppnamn Soraya Post bidrog också till att jag valde dem. Jag tror att de stora partierna dras för mycket åt mitten, därför väljer folk att rösta på nya partier.
Jacob Wiberg, 22, student, från Småland, bor i Stockholm:
– Jag röstade på Folkpartiets Marit Paulsen. Det beror faktiskt mest på personrösten, jag ville välja någon som har erfarenhet och som jag känner förtroende inför.
Robert Berle, 22, student, Göteborg:
– Trots att jag är ganska intresserad av politik så röstade jag faktiskt inte. Det handlar om ren lathet och råkade bara bli så.
Tilde Jansson, 23, student, Stockholm:
– Jag röstade på Feministiskt initiativ. De driver en viktig fråga och är en motpol mot de högerextrema vindarna. Anledningen till att de gamla partierna tappar tror jag beror på att de har klumpats ihop i mitten.