Jag var sju år. Min mamma och jag stod i badrummet, hon försökte borsta tänderna på mig. Jag pratade om allt möjligt för att undvika detta och upprepade något jag hört: ”Mamma, jag tycker det är fel att betala skatt, varför ska man ge av sina pengar till folk som man inte ens känner?” Hon la ifrån sig tandborsten och svarade: ”Tänk dig att du är sjuk, då har du en dålig sak. Och om du också ska betala doktorn, då får du två dåliga saker. Du blir fattig OCH sjuk. Medan den som är frisk har ingen dålig sak. Om man istället delar upp de dåliga sakerna så den som är frisk betalar, och den som är sjuk slipper, då har de en dålig sak var. Rättvisa handlar om att dela upp allt, både det dåliga och bra i livet.”
Sedan dess är jag vänster.
Att vara vänster är att tillämpa sin privata logik på hela samhället. När det gäller den närmaste kretsen, så delar de flesta med sig. Inte ens den mörkblåaste högerman sitter vid matbordet och äter upp all mat själv och låter resten av familjen svälta. Att vara vänster är att vara konsekvent.
När vi nu går till val, låt oss fundera över de senaste åtta åren. Under de åtta år då Reinfeldt styrt har fattigdomen fördubblats i Sverige. Från 4 till 9 procent. Motsvarande förändring har inte inträffat i något annat OECD-land. Enligt Eurostats statistik har andelen svenskar som riskerar att hamna i fattigdom ökat i sjutton kategorier. Det gäller ungdomar, lågutbildade, pensionärer – och arbetande. Bland utomeuropeiska invandrare är risken för att hamna i fattigdom 45 procent. Arbetslösheten har ökat och ligger konstant runt 8 procent.
Idag delar vi inte upp de bra och dåliga sakerna. Tvärtom. Under Reinfeldt har antalet miljardärer ökat varje år. Den rikaste femtedelen äger 87 procent av den samlade förmögenheten i Sverige. Den fattigaste femtedelen äger ingenting. Under de här åtta åren har livet blivit trassligt för många. De hoppar mellan olika andrahandslägenheter, svarta jobb och arbetslöshet. Kan inte få hyreskontrakt för de har ingen inkomst att visa upp, börjar dricka för mycket och missar att betala in till bostadsförmedlingen, förhållandena skiter sig. De erbjuds en starta-eget-kurs av arbetsförmedlingen, omskolas till entreprenörer men hamnar i skatteskulder. De hetsas av överklassen att ha finare hem, se bättre ut – men när de säger att de inte har råd får de höra att de är bortskämda och att det är värre i ett u-land.
Därför är jag mer vänster än någonsin – för det är nog nu.
Socialdemokraten i mig röstar vänster, därför att även om vi har Socialdemokraterna att tacka för det Sverige de byggde, så är det vänstern som står för dessa ideal idag. Och om inte vi får en stark vänster, finns det en risk att borgarna gör upp med (S) och hänger sig kvar vid regeringen.
Anarkisten i mig röstar vänster, därför att även om jag vill se ökad direktdemokrati, tror jag inte längre det är möjligt att stå emot det internationella kapitalet utan att också ta över statsmakten.
Klimataktivisten i mig röstar vänster, därför att vi inte kan stoppa klimatkrisen om vi inte angriper dess orsak: profitintresset.
Feministen i mig röstar vänster, trots att det enda parti jag någonsin varit med i är Fi (betalade medlemsavgift ett år 2005) därför att en feminism som inte inser behovet av facklig kamp och antikapitalism bara är en feminism för vissa.
Syndikalisten i mig röstar vänster, därför att även om vi vill ha hela bageriet, så tackar den hungrige inte nej till några brödsmulor, utan äter dem och kräver mer.
Ekonomen i mig röstar vänster, därför att sju av tio miljonärer röstar moderat. De känner sina intressen – och de är inte desamma som våra.
Kommunisten i mig röstar vänster, därför att en röst på ett litet k-parti i praktiken är bortkastad.
Pragmatikern i mig röstar vänster, för trots att det finns mycket jag stör mig på hos vänstern, handlar val om att välja det minst dåliga som har störst chans att påverka.
Den enda i mig som inte röstar vänster är festaren, äventyraren, därför att vänstern vill fortsätta med den politik som gjort att nattlivet i Sverige är döden. Tyvärr vill inga andra partier ändra på detta heller.
Nu är min son sju år. Vi står framför en moderat valaffisch. Han har just lärt sig läsa och stavar sig igenom rubriken. ”Varför står det Ajöken nio nya tunnelbanestationer?”
”Ja”, säger jag, ”de menar att om de inte vinner blir det inga fler tunnelbanor.”
”Försöker de hota folk?” säger han, genuint chockerad.
”Nej” säger jag, ”jag tror att de skriver avskedsbrev. Det är därför det står ”Tack och hej” ”Bye bye” och ”The End” på deras affischer.
På söndag slänger vi ut borgarna. Att miljonärerna röstar på moderaterna kommer inte hjälpa dem nu. Hur mycket pengar de än har, så är vi fler. Och en enda dag vart fjärde år väger en miljonärs röst lika mycket som en tandlös, en hemlös, en arbetslös. Nu jävlar är det dags att räta på ryggarna!
