Trots att det hölls för snart 40 år sedan har det hundratusentals visningar på Youtube. Palme drog berättelsen om fattigdomen han sett i Indien och USA, om förtrycket i dåvarande Östeuropa och om kampen för social välfärd i Sverige där han ständigt mött de antisocialistiska kampanjerna för privilegiesamhället.
De tre borgerliga partiledarna blev aldrig sig själva igen efter att Palme sagt det där. Och sikten blev fri.
De är inte många, dessa benådade ögonblick. Och det var länge sedan nu som de inträffade i svensk politik. Men det finns exempel i det mindre formatet när sikten klarnar på det där speciella sättet. Jag rekommenderar alla att gå in på SVT Play och titta på sändningen fredagen den 24 mars i år. Man kan börja titta när SVT:s klocka ganska exakt visar 13.37. Då går ett seminarium av stapeln där Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) kallat till diskussion av en ny rapport: Välfärdsutredaren Per Molanders tjocka rapport med titeln ”2017:1 Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet”.
Jag skrev några rader om den i min ledare i förra veckan. Man ska då veta att ESO sedan 90-talet oftast varit en kanal för alla de systemskiftesinriktade, marknadsliberala förslag som stöpt om Sverige till ett land där marknadsidéerna gått längre än på många andra håll – särskilt inom skolan, pensionssystemet och infrastruktur. (2012 beställde Svenska Dagbladet en rapport från tankesmedjan The Heritage Foundation som visade att Sverige kanske är det land som snabbast reformerats i marknadsliberal riktning.)
En rapport från ESO har aldrig varit något som vänsterfolk har gått och väntat på. Men så inträffar det: Denne Per Molander håller en halvtimmes lång inledning där han dödförklarar i princip hela den marknadsliberala kontrarevolution som ägt rum i det svenska samhället. Och han gör det med snustorr, nästan teknokratisk uppsyn. Det fria skolvalet bör avskaffas. Skolan återförstatligas. New public management – alltså införandet av marknadslika system i välfärden –har orsakat långt mer problem än vad de gjort gott. Offentliga lösningar är bättre för att de erbjuder långsiktighet och bättre demokrati. Och så vidare.
Jag tror faktiskt aldrig jag hört en sådan avklädning av de idéer och marknadsliberala doktriner som i årtionden väglett svensk politik. När opponenten Stefan Fölster, tidigare chefekonom på Svenskt näringsliv, äntrar mikrofonen är han i upplösningstillstånd. Något sådant här skulle vi aldrig släppt fram på min tid! säger han till ordföranden för expertgruppen. Fölster vet inte vad han ska göra av sin upprördhet inför Molanders demontering av den doktrinära marknadsideologin. Han liknar matadoren som stött på tjuren Ferdinand. Och sikten är plötsligt fri.
Det är direkt skandalöst att den där ESO-rapporten inte uppmärksammats mer i medierna. Men det är som om de gängse ekonomijournalisterna inte förmår hantera paradigmskiftet som den rymmer. För oss andra blir rapporten ett exempel på att sikten plötsligt är fri.
Nyligen läste jag den amerikanske journalisten Thomas Franks Listen, Liberal. Den boken har uppmärksammats en hel del och författaren var för en tid sedan i Sverige. Och där har vi ett lysande exempel på avklädning av en lång maktepok. När han är klar med sin grymma men ofta galghumoristiska studie av den totala omstöpningen av det Demokratiska partiet till ett bihang till Wall Street och Silicon Valley återstår av Bill Clinton, Barack Obama och Hillary Clinton bara slarvsylta. Vad uträttade dessa politiker som så många beundrat? Svar: De gjorde allt vad de förmådde för att driva ut arbetarklassperspektivet ur ett parti som en gång betraktades som The peoples party – och i stället öppna alla svängdörrar till finanskapital och entreprenörstänkande. Den som läser Franks bok förstår lite bättre hur det kunde komma sig att ett tillräckligt stort antal arbetare tyvärr röstade på Trump för att han skulle vinna valet. Demokraterna släppte in ”de professionella” i maktens korridorer, bankekonomer, extrema frihandelsvänner, ja ett långt följe av experter kläckta på de finaste läroanstalterna – men med noll intresse för vanliga amerikaners liv.
När jag slår ihop Franks bok står jag i ett sådant där benådat ögonblick: Här kan vi börja om! Här har dunkla sammanhang klarnat! Jag går inte med på allt han säger, jag har invändningar, men sikten har klarnat. Jag vet inte exakt vad jag ska göra. Men jag vet åt vilket håll jag ska gå, i vilken riktning jag ska se: Upplyst och förbannad.
