Det är ett beslut som saknar nyanser, som är antingen eller. Amnesty kan välja en ”sexpositiv” linje där organisationen aktivt arbetar för att göra ”sexarbete” juridiskt oproblematiskt, en sysselsättning bland andra. Men det skulle innebära att Amnesty fullständigt kapitulerar vad gäller människorätt, alltsedan början av 1960-talet själva fokus för verksamheten.

Det går inte att få både och. Amnesty kan inte, som ett läckt förslag visar, hävda legalisering av könshandel och samtidigt hävda människorätt. Det går bara inte. Det skulle vara en motsägelse som genast förverkar allt existensberättigande, åtminstone hos dem som inte gått vilse i att kommodifiering av kvinnan – att hon får en prislapp, att hon med tillhörande kropp blir till vara – handlar om kvinnans rättigheter.

Nu är det här ännu inte policy för Amnesty, utan ett förslag framtaget av den internationella avdelningen. Det ligger ute på remiss. Men jag blir allvarligt oroad av hur svenska Amnestys generalsekreterare kommenterar saken:

”Jag kan inte säga något om förslaget i sak utom att det rör sig om komplexa och kontroversiella frågor.”

Ursäkta?

Visst är frågan både komplex och kontroversiell, i vissa avseenden. Men det måste finnas något att säga! Som att svenska Amnesty ställer sig bakom svensk lagstiftning, exempel. För det gör man väl. Eller?

Problemet är dock större än Amnestys irrgång. Problemet är att det globalt pågår en rörelse för legalisering. Den får förvisso stöta sig mot rakt motsatt uppfattning, att prostitution per definition är utnyttjande och att ett samhälle genom en sexköpslag markerar detta. Men alla dessa förespråkare, och de utgörs av fler än liberaler, är bedrägliga i sin argumentation. De säger att de bryr sig om kvinnan. Hennes rätt att göra vad hon vill med sin kropp, inklusive sälja den. Och är det inte puritanism som särskiljer samlag mot ersättning från gruvarbete mot ersättning, för att använda Amnestys jämförelse? Och skulle vi inte bekämpa trafficking – ”påtvingad” prostitution – om vi lät ”frivillig” hållas?

Jag har väntat länge nu på att någon debattör trovärdigt ska förklara för mig hur legalisering av prostitution skulle leda till ”jämställdhet”, även det ett citat från Amnesty. Jag förväntar mig heller inget sådant svar. Det finns ju inte.

ETC har som förlag, och nu som dagstidning, aktivt tagit avstånd från prostitution – bland annat genom att dela ut en tidning inför fotbolls-VM i Tyskland, översatt till både engelska och tyska. I den förklarade vi för tillresta fans hur könshandeln faktiskt fungerar och vad den har för mänskliga kostnader.

Det finns säkert personer inom Amnesty-organisationen som anser att Tyskland är ett föredöme. Tyskland har legaliserat, det skedde 2002.

Men är det en framgång?

Med minst 500 bordeller bara i Berlin.

Med 200 000-400 000 prostituerade.

Med fler än en miljon sexköp per dag.

Med en könshandel som omsätter minst motsvarande 100 miljarder kronor varje år.

Med en mentalitetsfördunkling som fick myndigheter att inför fotbolls-VM be sexköpande fans att hålla ögonen öppna efter traffickingoffer: ”Oavsett hur lång din penis är”, berättade kampanjens sajt, ”är du den ende som kan märka om en kvinna har tvingats in i prostitution.”

Tyskland är inget föredöme. Tyskland är det avskräckande exemplet.

Der Spiegel kunde visa exakt hur illa det har blivit i en granskning. Den rekommenderar jag alla att läsa – särskilt om du råkar arbeta på Amnesty. Fortsätt med det här – en grupp forskare som utifrån statistik visar det självklara: Samhällets tolerans för prostitution leder ofelbart till mer och grövre trafficking.