Jag går runt på stan några dagar före EU-valet och konstaterar återigen att valtider är klyschornas högsäsong. Affischerna talar om ”varmare politik”, ”närodlad politik” och att rösta ”för fredens skull”. Folkpartiets affischer verkar vara återanvända från 1994: ”Ja till Europa”. Eh, är vi inte redan med i EU? Från bussar påminner valmyndigheten oss att rösta därför att på söndag ”väljer du vem som ska bestämma över EU”. Och de intellektuella går ut och uppmanar oss att välja en kandidat med rätt bakgrund: en undersökande journalist, en rom, en tant, en ung kvinna.
Ärligt – varför säger ingen som det är? Att vi röstar fram ett parlament som knappt har någon makt?
Det är ju inte alls EU-parlamentet som bestämmer i Europa. Till skillnad från andra parlament i Europa, får ledamöterna i EU-parlamentet inte lägga egna förslag. Deras roll är att hålla koll på EU:s budget samt att rösta ja eller nej till de förslag som EU-kommissionen lägger. Och EU-kommissionen är inte direktvald av oss, utan av Europiska rådet. Som inte heller är direktvald av oss. Vi väljer partier som väljer en ledare som går in i ett råd, som väljer en kommission som lägger förslag.
Låt oss tala klarspråk. EU är en handelsunion, byggd för att bygga upp fransk och tysk monopolkapitalism efter kriget. Då hette den Kol- och stålgemenskapen och tanken var att unionen skulle bevara freden inom Europa och bygga upp ett militärt försvar mot Sovjet. Då det inte gick att genomföra fick NATO ta hand om EU:s försvar, eftersom det låg i USA:s intresse att Västeuropa förblev kapitalistiskt. Det är fortfarande så att nya länder som går med i EU i regel samtidigt går med i NATO.
"De ökända reglerna för böjda gurkor är bara en liten detalj i det jättearbete som gått ut på att se till att det råder likadana regler överallt i Europa, på allt från utbildning till transporter och kondomer"
Länge var samarbetet begränsat. Det handlade mest om jordbruksstöd. Men efter sjuttiotalskrisen började kapitalet växa ur nationalstaten och behövde en större arena att spela på. Alla kriser rensar på marknaden: mindre och misslyckade företag går i konkurs, och större företag tar deras plats. Nu började kapitalet gå över nationsgränser, gå ihop och köpa upp varandra. Dubbelnamnens era hade inletts. Men medan USA och Japan hade fördelen att samma regler och samma valuta gällde överallt, bestod Europa av en mängd små länder med helt olika regler, så att ett företag som skulle verka på hela kontinenten behövde ägna en massa tid åt att anpassa sig.
Europeiska kapitalister, med Volvochefen Gyllenhammar i spetsen, gick då ihop och skissade fram ett manifest vid namn Europe 1990, vilket sedan kom att ligga till grund för Maastrichtavtalet och EU:s bildande. I grunden låg de fyra friheterna: rörelsefrihet för varor, tjänster, kapital och personer.
Vad EU sysslat med sedan dess är just att skapa en gemensam marknad som passar den samtida europeiska kapitalismen. De ökända reglerna för böjda gurkor är bara en liten detalj i det jättearbete som gått ut på att se till att det råder likadana regler överallt i Europa, på allt från utbildning till transporter och kondomer.
Det som så fint kallas ”demokratiskt underskott” är inte ett olyckligt misstag – tvärtom var tanken att hitta en väg förbi de folkvalda, se till att makten inte var beroende av folkets nycker, men ändå ge en demokratisk legitimitet. Idag ser vi ett EU som expanderar: tar in nya länder, visar stormaktsambitioner gentemot öst och knyter sig närmare USA:s marknad genom handelsavtalet TTIP. Men internt blir EU alltmer uppdelat. Det ursprungliga EU – Tyskland, Frankrike och länderna runtomkring – har återtagit ledningen. Greklands självständighet är upphävd och landet styrs av EU-kommissionen, centralbanken och IMF samt en grupp som har fått allt mer makt på sistone: Eurogruppen, bestående av euroländernas finansministrar. De beslutar om minimilöner, arbetsmarknadsregler och privatiseringar i landet. EU-parlamentet kan bara se på.
Ska vi därför strunta i valet? Nej. En röststrejk måste vara organiserad och komma med alternativa förslag för att fungera, och att 58 procent av EU-medborgarna redan låter bli att rösta har uppenbarligen inte hjälpt. Och visst har parlamentet fått något utökade befogenheter på sistone. Dessutom kan engagerade parlamentariker få genomslag i enskilda frågor, om de är bra på att nätverka och lobba: se bara på vad Isabella Lövin gjort för att skydda fisken eller vad Eva-Britt Svensson gjort i frågor om abort, våld mot kvinnor och prostitution.
Borde vi alltså upplösa EU? Nej. Länderna kan inte själva hantera klimatfrågan eller flyktingpolitiken. Risken är att vi faller tillbaka i nationalism, egoism och visumtvång inom Europa. I själva verket är ju det EU som målas upp av folkpartister – borgerlighetens idealister – en fantastisk idé: fred, demokrati, samarbete mellan folken. Om det bara hade varit verklighet.
Ska det bli så måste vi avskaffa kommissionen, rådet, ministerrådet och euron. All makt till parlamentet och val vart tredje år!
