Ungdomar som duschar med mobilen på handfatet utifall att bemanningsföretaget skulle ringa. Lagerarbetare som blir ”utlasade” från sina tillfälliga anställningar. Lastbilschaufförer som blir avskedade från åkerierna, men erbjuds jobb om de kommer tillbaka som egenföretagare.
Under de senaste åren har de haglat över oss, historierna om de ungas utsatthet på arbetsmarknaden. Hur villkor som tidigare bara gällde medievärlden också drabbat arbetaryrkena. Reportageböckerna har talat bara genom sina titlar: Skitliv. Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad, De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass, De ohörda – röster från nyliberalismens verklighet, Generation Ego. Att fostras i en narcissistisk kultur. De beskriver alla en tillvaro där risken att falla genom de sociala skyddsnätens maskor blivit allt större.
Hur kul är det egentligen att bo kvar i sitt pojkrum tills man är 30? Att tvingas plocka ner affischen på Kurt Cobain för att man inte kan få en egen lägenhet? Det är frågor som man numera kan gå till skönlitteraturen för att få svar på. Idag är det nämligen inte bara reportageböckerna som handlar om att vara ung på samhällets botten utan även romanerna och diktsamlingarna.
Och de talar inte bara om, utan också från samhällets botten. Detta är en av de mest ignorerade trenderna bland recensenterna idag: man talar gärna om att 80-talisterna börjat debutera litterärt, men sällan om vad de skriver. Det finns nämligen många likheter.
Ofta när man ska karakterisera en författargeneration gör man det med en stil. Under tidiga 00-talet försökte många unga poeter skriva språkmaterialistiskt. Under slutet av av årtiondet skrev prosaisterna autofiktion. Det är inte fel i sig, men det säger väldigt lite om drivkrafterna bakom skrivandet. Realism, till exempel, är inte bara en stil utan kan också vara en drivkraft att avslöja vad som egentligen sker.
Det som framför allt utmärker dagens unga författare är ideologi och teman. Den sociala utsattheten, omöjligheten att klättra uppåt på dagens arbetsmarknad, klassresan nedåt. Hos dagens unga författare hittar man mängder av skildringar av att vara timmis inom vården och knappt få det att gå ihop. Flera med vittnesbörd om att bli utnyttjad av ett bemanningsföretag. Och ett par skildringar av slita varg i ett restaurangkök. Namn som Emil Boss, Eija Hetekivi Olsson, Jenny Wrangborg, Sara Beischer, Marjaneh Bakhtiari, Katarina Fägerskiöld, Måns Wadensjö, Marie Hållander, Henrik Johansson och Pooneh Rohi är några av de unga, men det är bara ett axplock. De är alla födda på 80-talet (eller slutet av 70-talet) och skriver på sinsemellan olika sätt om ett samhälle där klätterpinnarna håller på att plockas bort.
När jag runt årsskiftet skulle sätta mig ner och som recensent göra bästalistor upptäckte jag att vi fått ytterligare två högintressanta författare. Båda är 80-talister. De har skrivit två korta och experimentella romaner som på ett utmärkt sätt illustrerar tendensen i samtidslitteraturen. Den ena är en debut, Pål Börjessons Gallus, och den andra är en redan etablerad författare som har börjat skriva om klass: Viktor Johansson med Den mörka sporten.
Den mörka sporten handlar om en ung irakier som bor i förorten Gottsunda utanför Uppsala. Han drömmer om att göra tenniskarriär. Men han spelar för aggressivt, slår för hårda bollar som hamnar utanför planen. I bakgrunden anar vi ett krigstrauma och en långtidssjukskriven mamma. Ganska tidigt i boken ger berättarjaget upp. Som förortsunge är det omöjligt att avancera i tennis. ”Den vita sporten” blir en symbol för omöjligheten att göra klassresa.
Hans bok är en poetisk betraktelse över ett samhälle där de på botten sitter fast i skruvstäd. Den är full av slående bilder. Här tävlar barnen om vem som kan stå kvar längst på rälsen. I galleriorna drar arbetslösa runt på dagarna i ett sömngångaraktigt tillstånd. På torget äter en förrymd kamphund upp en duva. Det är en stark roman – tveklöst Johanssons bästa – om en ung mans insikt om att han aldrig kommer att bli något annat än ett sjukt krigsbarn.
Jag växte aldrig riktigt till mig, jag var ju ett underbarn men sköt aldrig i höjden. Ett evigt underbarn bara. Jag drack en massa vatten men fick inte ner steroiderna.
Men det som gör Johanssons bok så exceptionellt stark är något som är svårt att sätta fingret på. Det handlar om hur den bultar av samtidskänsla. Hur den i varje mening lyckas fånga ett Sverige där en förment arbetslinje råder, där bilar brinner i förorterna och där en generation blir alltmer frustrerad över att de inte fått den standard de utlovats.
Även Pål Börjessons debut Gallus utspelar sig i förortsmiljö, i det göteborgska Frölunda och handlar om en pappa och hans två söner. Pappan är förtidspensionär och exkommunist som pratar om folkparker i sömnen. Sonen Zackarias är sjukskriven för att han har ständig värk. Den andra sonen, Gallus, tillbringar hela dagarna framför ett datorspel. Han förblir tyst genom hela romanen och utgör på så sätt en slående bild av samtidens ”förlorade generation”. Märkligt nog är det ändå honom som pappan och Zackarias sätter sitt hopp till – att han en dag ska bli så bra att han kan tävla i spelet. Kanske kan Media Markt sponsra honom så att familjen kan åka på en världsturné. Det brukar sägas att när klyftorna ökar i ett samhälle så ökar också spelandet med pengar. Senare fylls romanen på av konturskarpa bilder av en arbetarklass som sätter sitt hopp till slumpen: orakade män i träningsbyxor, med tipskupongen i ena handen och Treo comp-receptet i andra.
Vad är det då som gör att Gallus känns så aktuell? Att skriva om fattigdom och utanförskap är ju knappast nyskapande i sig. Återigen är det något som är svårt att sätta fingret på. I Gallus är välfärdsstaten totalt frånvarande. Här finns inga organisationer, inga fack som stöttar upp familjen. Den enda statliga närvaron i boken är en socialsekreterare som beter sig iskallt. ”Nej, tyvärr vi kan inte hjälpa om ni inte söker jobb mera aktivt.” Gallus lyckas med sin sugande och suggestiva prosa gestalta hur Sverige har förändrats, hur en ombesörjande välfärdsstat förvandlats till en psykopatstat och avslagsmaskin. Det hade varit en omöjlig bok att skriva på svenska för bara något decennium sedan. De sociala förhållandena hade inte framstått som trovärdiga.
Att både Gallus och Den mörka sporten utspelar sig i förorter i städernas ytterkanter är knappast någon slump. Dessa har varit en viktig spelplats i samtidslitteraturen sedan Lena Andersson skrev Var det bra så? (1999) och Alejandro Leiva Wenger Till vår ära (2001). Här kan man gestalta hur klass och hudfärg vävs samman – ofta fungerar förorterna som platser för sönderslagna drömmar. Här drar lokalvårdare runt som jobbade som läkare i sitt hemland, universitetslärare som tvingas köra spårvagn. I både Gallus och Den mörka sporten framställs förorterna som bortprioriterade platser. Områden där man slänger upp stora shoppinggallerior medan man struntar i folket som bor där. Men på samma gång problematiseras den ensidigt negativa bilden av platserna.
I Johanssons bok beskrivs hur ett slags ”hoodie horror” uppstått i medierna. Hur vi matas med bilder av svartklädda ungdomar som slår sönder skyltfönster och kastar sten på ambulansen. Johansson gör ingenting för att montera ner dessa bilder – hans bok är full av brinnande bilar och sönderslagna busshållplatser. Men han använder dem i annat syfte. För honom handlar det snarare om att illustrera det som sociologen Zygmut Bauman kallat ”de misslyckade konsumenternas uppror”. Hur en alltmer frustrerad grupp i samhället, vars köpkraft är nära noll, tröttnat på att dagligen tvingas spegla sig i glaset på galleriorna, som shoppar genom att slå sönder skyltfönster.
Folk vaknar av solen trots att de inte har någonting att stiga upp till. Trots att de är arbetslösa tvingas de upp och iväg, som om de var soldrivna maskiner. Maskiner som harvar runt i gallerian, över cykelbanor och parkeringsplatser. Ibland är solen så stark att man börjar skaka av energin, man vet inte vart man ska ta vägen.
På så sätt gestaltar Den mörka sporten och Gallus en verklighet i medial skugga. Det Johansson och Börjesson visar är att det finns en stor grupp i samhället vars tillvaro är omöjlig att ”avancera” i. Att valet står mellan att gå till ett arbete där man utnyttjas stenhårt eller att förbli arbetslös. Människor som aldrig kommer kunna göra någon ”bostadskarriär”. Detta är visserligen en grupp som alltid har funnits, men frågan är om de någon gång under efterkrigstiden haft det så svårt som idag. Det som händer nu är att de börjar ragla in i litteraturen.
Jag skulle vilja påstå att under 10-talet så har en ung generation författare skickligt gestaltat det ”klassmörker” (för att låna ett uttryck från Kristian Lundberg) som breder ut sig i allt snabbare takt. Och på så sätt fått fram en mer drabbande bild av verkligheten än på många decennier. Dessa unga författare är inte rädda för att måla samhället och arbetslivet i svarta färger (mindre rädda än vad någon tidigare generation arbetarförfattare varit). Och de drar sig inte för att beskriva hur fattigdom känns i kroppen. Den mest slående trenden bland unga författare är därför skildringen från samhällets botten.
Rasmus Landström