Så vem är han egentligen, kulturmannen? Säkert är det många där ute i stugorna som undrar om de är i farozonen vid det här laget. Liksom många säkert undrar om den de talar med (eller kanske lyssnar till snarare) råkar vara just en sådan där som det bråkas så mycket om, en riktig kultursideskulturman.
Ebba Witt-Brattström reder ut begreppen och tipsar om hur du enklast avväpnar en kulturman när du väl träffar honom. För träffar honom gör du vare sig du vill eller inte, menar hon.
Vem är en kulturman?
– Jag ska bara skruva ner min opera lite, ett ögonblick.
– Uttrycket myntades av Åsa Beckman som beskrev kulturmannen som en typ av narcissistisk man, en psykopat kan man säga, som är väldigt charmerande utåt men som inte kan ta emot eller möta kritik. Nu kan man se att Knausgård är en kulturman, för han tycker att hans litteratur ska vara fri, men kritikerna är inte fria att tolka.
Vad karaktäriserar honom?
– Det är någon som lever av beundran och som utnyttjar sin maktposition. Förstås för att skaffa kvinnor, men det viktiga i min definition är att kulturmannen vidareför ett kulturarv som är maskulint kodat, och som struntar i att det finns ett kulturarv till som består av hundratals år av kvinnors skapande av litteratur, konst och så vidare. Man skapar en manlig genealogi och så sätter man sig själv på toppen och tänker att man står på den store Strindbergs axlar.
– Sedan talar kulturmannen bara om män, nämner bara manliga föregångare, läser bara manliga författare, manliga teoretiker. Han ser till att aldrig nämna kvinnor. Någon gång måste han ju göra det, men då gör han det i förbifarten, annars kör man med manliga filosofer, manliga samhällsbyggare, manliga ... En väldigt enahanda manslista. Då blir man en kulturman. Man blir det man äter, så att säga.
Varför håller de på sådär?
– Det är en bra fråga. De mäter sig också med de andra männen. Det är som en far och son-kamp genom hela historien. De kämpar med de stora föregångarna. Om man är en Lars Norén så tänker man hela tiden på Strindberg som den store dramatikern och vill nå upp till honom, förändra och bräda pappan. Det är som ett drama hela tiden mellan män.
– Man kanske inte kan tvinga dem till någonting annat, men problemet är att det undanskymmer en lika stor tradition av stora kvinnliga författare, konstnärer. Regelbundet gräver vi upp dessa kvinnor och säger, hoppsan, tänk att det redan på 1700-talet fanns kvinnor. Men vi får aldrig någon ordentlig tradition att stå på, så alla unga kvinnor som kommer in på kulturfältet måste känna att de är först. Det gör att deras position blir väldigt svag och hur stora de än blir så blir de stjärnor utan stjärnbilder. Då blir det också väldigt lätt att sätta dem i ett fack vid sidan av och säga, här har vi undantaget, i Selma Lagerlöf, eller Edith Södergran, eller Victoria Benedictsson. Man plockar gärna ut de som dött eller tagit livet av sig så man kan visa att det går jävligt illa för kvinnor som försöker tävla med män.
Har inte tiderna förändrats ändå?
– Det här är ett väldigt stort system, och det är därför jag försöker föra fram kulturkvinnans tradition, för jag tror att vi mår mycket bättre av det. Men det är också så att män och kvinnor i perioder talar med varandra och skriver upp sig mot varandra. Det går inte riktigt att förstå hur Strindberg hamnar i könskampsfacket om man inte ser att han skriver mot den tidens stora och populära kvinnliga dramatiker. Stjärndramatikerna vid den tiden var kvinnor, bland andra Anne Charlotte Leffler och Alfhild Agrell, det är det ingen som vet idag. Det som blir kvar är Strindberg. Men han har deltagit i en polemisk diskussion, och det blir mycket roligare att läsa honom och andra om man ser dem i en kontext där kvinnorna finns med. Och just därför måste man kritisera kulturmannen, för det är helt obegripligt att det här fenomenet fortsätter och upprätthålls än i dag, där män uppvärderas och kvinnor nedvärderas. Även när de är på samma nivå, även när de fått nobelpriset.
Hur kommer man runt problemet att de kvinnor som lyfts fram görs till lysande undantag?
– Varje ny tid tror att vi nått hela vägen eftersom det finns massa kvinnor som blir uppmärksammade som skriver bra böcker, målar bra tavlor, bra filmer och så vidare. Men i nästa generation är de borta och ingår inte i historieskrivningen. Jag har ägnat hela mitt liv åt det och skrivit litteraturhistoria där jag försökt framhäva de här kvinnorna. Till exempel ligger nordisk kvinnolitteraturhistoria på nätet med 850 skrivande kvinnor i Norden. Först måste man fylla ladorna, sedan ska alla de här författarskapen galoppera ut. Men då är det någon som är där och låser ladan och säger, äsch, vi kan ju inte ta med dem bara för att de är kvinnor.
Är kulturmannen rädd för kvinnorna?
– Knausgård visar tydligt hur rädd han är. Det värsta som kan hända är nämligen att bli bedömd av en kvinna. Det farligaste en kvinna kan göra är att mäta män med kvinnors mått, för de tror att de fortsatt är normen för Människan. Om en kvinna kommer och säger att, jaha, det här var ju en jättebra roman, men den handlar faktiskt om män, är det en jättehemsk anklagelse. Det värsta kulturmannen vet är att bli bekönad och det är därför vi måste hålla på med det här uttrycket: man, man, man.
Är det kvinnofientlighet?
– Djuppsykologiskt handlar det nog mer om rädsla. Men på hög nivå är det också rädsla för konkurrens, så det är ett stort komplex.
Hur vet man om det är en kulturman man har att göra med?
– Det kan man väldigt lätt se. Om man går på ett mingel är kulturmannen den som står med ett hov runt sig och pratar och citerar sig själv medan alla andra applåderar och ser beundrande ut. Kulturmannen behöver den här beundran, det är hans särskilda knark. Du kan också se det på att han bara hänvisar till manliga auktoriteter när han skriver och bygger upp hela sin argumentation på dem – Schiller, Goethe, Heidegger, you name it … Han snickrar ihop en sådan riktigt fin tribun där han står och ser ut som att han hör hemma.
Vilka är inte kulturmän då?
– Någon som har en hög position och som kan visa stor entusiasm för en bok av en kvinnlig författare, som han kan lyfta och diskutera och tycka är spännande. Överhuvudtaget är kulturmannen rädd för alla könsaspekter, alla genusanalyser och sådant som han misstror. Så det är ganska lätt att se vad som är kulturmansbeteende.
Och på de yngre nivåerna blir det extra tydligt.
Många tänker nog på kulturmannen som en äldre nestor, men det finns även yngre förmågor att se upp med alltså?
– Alla yngre förmågor pretenderar på det här. Pierre Bourdieu har skrivit en genial analys, som han kallar illusio, av den här sociala illusionen och tron på att de män som har positioner är halvgudar, som du sedan kopierar, beundrar och investerar i. Du tänker inte längre på om det är bra eller dåligt utan accepterar kulturmannen som varumärke. Och när du väl investerat tillräckligt mycket av ditt kapital i ett objekt måste du också försvara det. Det här är särskilt tydligt i Sverige, där vi har en så hierarkiserad kultur med Svenska akademien högst upp, ett kulturens Mecka som alla tillber varje dag.
Om man då stöter på en kulturman, hur gör man för att avväpna honom bäst?
– För att avrätta honom?
Nej, avväpna ...
– Jaså, avväpna. Stöter man på en kulturman pratar han bara om sig själv, så bästa sättet är att bara vända ryggen till och gå över till kulturkvinnan för att få ett intressant samtal om vad som pågår. Kulturmannen går aldrig i svaromål, det är ingen idé att försöka, det går inte att förändra en kulturman, den är liksom i ett stycke, som en stor stubbe bara.
Helt dödfött?
– Ja, det är dödfött.
Om man nu känner sig lite orolig för att man håller på att bli en kulturman, eller till och med redan är en, har du några tips?
– Då går man in på nätet, på gratisportalen Nordisk kvinnolitteraturhistoria och så börjar man läsa om alla kvinnliga författarskap. Sedan sitter man i några dagar och gör det, då har man fått sig ett vaccin.
Räcker det?
– Ja, det räcker, för sedan börjar man läsa kvinnliga författare och då fattar man ju både det ena och det andra och sedan börjar allting bli roligare. Man börjar ställa bra romaner man har läst av män mot bra romaner man läst av kvinnor, och sedan är det fixat.
Det låter ju väldigt enkelt ...
– Ja, eller hur. Haha.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
