Fråga: Hej. Jag är mamma till en tonåring, är separerad från pappan och vi pratar inte så mycket med varandra. Jag tycker att jag har en bra relation med mitt barn men vi har inte pratat så mycket om sex precis. Jag har under en rätt lång period misstänkt att mitt barn inte är heterosexuell. Det är svårt att direkt sätta fingret på vad det är som gör att jag tror det, men det är en känsla jag har. Jag upplever också att mitt barn ger mig mer och mer (vad jag i alla fall tolkar som) hintar att det är så. Jag är inte på något sätt motståndare eller homofob, men däremot känner jag att jag faktiskt inte har någon vidare koll! Och så känner jag mig orolig. Jag vill inte att mitt barn ska få det svårt, bli mobbad eller trakasserad. Vad ska jag göra? Ska jag konfrontera och fråga rakt ut?
Svar: Det finns inget entydigt svar om du ska fråga ditt barn eller inte. Det beror helt på vilken relation ni har och vilka saker ni brukar dela med varandra. Du kan börja öppna upp för en förtroligare dialog, bjud in till samtal kring hur ditt barn har det, om det finns något som tynger eller oroar hen.
Om ditt barn är hbtq och inte berättar det för dig, vad skulle det kunna bero på? Kan det vara en oro över hur du ska hantera det och finns det fog för det? En anledning till att ditt barn inte berättar, om det nu är så att hen är hbtq, kan vara att hen är osäker på var du står. Hur kan du tydliggöra din ståndpunkt och visa att du finns där oavsett vad? Kanske ta tydligare avstånd från homofobiska skämt på tv, att du sätter dig in i hbtq-frågor öppet genom att läsa på eller liknande. Jag tänker att vi alla har ett ansvar att förenkla komma ut-processen, det ska inte hbtq-personer bära själva. Alla runt om har ett ansvar att möjliggöra för personer att öppet vara den de är.
RFSL har grupper för föräldrar till hbtq-barn, Stolta föräldrar heter de. Kolla gärna på rfsl.se, där finns information kring dessa men även mycket annat som kanske kan vara intressant.
Om ditt barn visar sig vara hbtq och du behöver prata om din oro kring att hen ska bli trakasserat eller liknande, så är det bäst att du inte har ditt barn som samtalspartner. Din oro ska inte ditt barn behöva bära, ta ansvar för eller lösa. Du får försöka hitta någon annan vuxen som kan ge dig stöd och vara din ventil.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Läs också tidigare sexspalter:
”Min man tänder på smärta – men jag vill inte tillfoga honom den. Vad ska jag göra?”
”Hur ber jag min fru om närhet och sex?”
”Jag måste tvinga tillbaka tankarna till nuet och sexet”
”Lusten har försvunnit”
”Måste vi ha barnvakt för att få till det?”
”Hur undviker jag att göra någon illa?”
”Han kommer efter 30 sekunder – vad ska vi göra?”
”Sex är väldigt ångestladdat för mig – hur får man hjälp?”
”Vad kan jag göra för att avdramatisera sexet och få henne att slappna av?”
”Jag vill verkligen kunna vara i stunden och få orgasmer”
”Jag har svårt att inte komma om jag inte kopplar bort tankarna från nuet”
”Jag kommer fyra gånger oftare än han gör. Det stressar mig.”
”Mina bröstvårtor är känsliga och okänsliga samtidigt”
”Kan inte komma om jag inte fantiserar samtidigt”
”Efter tio år och två barn har min man och jag inte sex alls”
”Går det att öva upp förmågan att dra ut lite på det roliga?”
”Knepigt med piller som ska öka kvinnors sexlust”
”Hur och när pratar man bäst med sitt barn om sex på ett normkritiskt sätt?”
”Varför kräver inte alla vettiga män ett vettigt p-medel?”
”Vad gör sexpillren egentligen med kroppen?”
”Jag tycker snippa låter så fånigt och tillgjort”
”Hur mycket styrs sexet av mannens utlösning?”
”Blir så ledsen. Vill ju inte sluta med sex!”
