Livet utan masker
Författare: Maryse Condé
Förlag: Leopard
Översättning: Helena Böhme
1959 går den 22-åriga Maryse Condé ombord på ett fartyg i Marseilles hamn med destination Elfenbenskusten. I handen håller hon sin gråtfärdige utomäktenskaplige son Denis som är tre och ett halvt år, i magen har hon sitt andra barn som hon väntar med mannen hon lämnat bakom sig efter knappt tre månaders äktenskap.
Frankrike har inte uppfyllt de drömmar hon hade när hon som lovande student gav sig av från Guadeloupe. Nu förväntar hon sig att Afrika ska infria löftena och få henne att födas på nytt: ”Alla mina framtidsutsikter skulle bli möjliga igen.”
Idag är Maryse Condé en av Västindiens mest uppmärksammade författare, ofta nämnd som nobelpriskandidat och hyllad för romaner som Segu, ” Färden genom mangroven och ”Tills vattnet stiger, där hon skildrar slaveriets och kolonialismens verkningar och efterbörd och nagelfar förtycket med ras och kön i blickfånget.
Men vägen till författarskapet var krokig och långtifrån självklar. När första romanen kom ut var Condé 42 år. Själv förklarar hon: ”Den främsta orsaken till att jag dröjde så länge med att skriva var att jag var så upptagen med mitt plågsamma liv att jag inte hade tid för något annat.”
Det är detta ”plågsamma liv” hon berättar om i självbiografin Livet utan masker, som till största delen utspelar sig före författarkarriären. Och vilket liv sen! Kaos är ordet hon använder själv, men man kan också konstatera att det är stoff till ett helt författarskap som här sammanfattas på omkring 270 sidor. I centrum står förhållandet till Afrika – det handlar om jakten på en dröm och mötet med en verklighet som är långt mer motsägelsefull och otillgänglig än hon kunnat ana.
För att beskriva den egna relationen till kontinenten lånar Condé ett citat från Marcel Prousts Swanns värld: ”Att tänka sig att jag har slösat bort åratal av mitt liv, att jag har velat dö, att jag har upplevat min största kärlek – för en kvinna som inte tilltalade mig, som inte var min typ!”
Livet utan masker är ett porträtt av en kvinna vars liv går emot tidens konventioner i såväl Europa som Afrika. En fyrabarnsmor med en fast föresats att vara självförsörjande, som gång på gång bryter upp trots osäkra utsikter, som gång på gång ger sig hän passionen, vilka offer det än medför.
Med Rousseau som förebild vill Condé återge sitt liv så sanningsenligt som möjligt och visst berättar hon mycket öppenhjärtigt om älskarna, om barnen som hon inte alltid förmår ta hand om, om felval och misslyckanden, om depressioner och en våldtäkt. Ändå är det inte en bok där hon låter läsaren tränga in under huden och lära känna henne på djupet: hur mycket hon än vill slänga maskerna är Condé helt enkelt en författare med integritet.
Framförallt kan titeln förstås i relation till Frantz Fanons Svart hud, vita masker och hennes egna brottningar med identitetsfrågorna. I ungdomen förkastar hon Fanons idéer, senare blir hon ett fan, och de egna erfarenheterna lär henne att hudfärg och ursprung är något betydligt mer komplext än vad hon en gång trott.
Istället för att tas emot som kontinentens förlorade dotter upplever hon i Afrika ett smärtsamt utanförskap. Att hennes förfäder en gång skeppades över Atlanten ger ingen naturlig gemenskap och västindier är i allmänhet illa omtyckta, får hon veta: ”Jag tillhörde inte den etniska gruppen, den allra heligaste etniska gruppen. Vad jag än gjorde förblev jag en icke-varelse, en som var utesluten från människosläktet.”
På samma gång blir hon tvungen att rannsaka sig själv som fortsätter bära västerländska kläder och inte lär sig de lokala språken. Hon som uppfostrats av föräldrar som lyckats klättra på samhällsstegen och ansett sig lite förmer, som kallat sig ”de fina negrerna” – har hon själv gått omkring med en vit mask?
Det är oupphörligen fascinerande att följa Maryse Condés äventyrliga livsväg som tvinnas samman med ett dramatiskt skeende i den afrikanska historien, med befrielserörelser, socialism som omvandlas till diktatur, statskupper, massarresteringar – Condé blir själv fängslad och utvisad från Ghana.
Samtidigt är Livet utan masker en skildring av en intellektuell utveckling, pepprad med litterära referenser och med egensinniga perspektiv på frågorna författaren tampas med. ”Du är född till provokatör”, får hon höra och tänker: ”Jag kunde inte förstå det. Var sanningen alltså provokativ?”
Inte minst påminner Condés memoarer om hur många av hennes romaner som återstår att översätta till svenska. Det dröjer inte alltför länge, hoppas jag.
